Agneta Gustavsson

journalist

När Merit blev Mary                            (Tidningen Vi hösten 2003)

Jag hittade henne på en svartvit bild i en bok någonstans. En samisk flicka med mamma och pappa vid sin sida. Var står hon? Det ser ut som att det är en stor båt bakom henne, men båtens namn kan man inte mer än ana. Det måste vara i en hamn i alla fall… Mössans band har hon inte knutit.  Halsduken är bara virad om halsen. Har hon haft bråttom?  Och vad har hon i sin vita tygpåse, den som hon håller så hårt i handen?

Bilden lämnade mig inte ifred. Vem var hon?

Jag sökte och fann historien om den samiska flickan Merit, en historia som börjar i en liten by i Norge.”

 

DEN FJÄRDE FEBRUARI 1898 lättade ångbåten Manitoba ankar från Alta i nordligaste Norge. Ombord på båten fanns 113 passagerare, varav 78 samer från Nordnorge och Nordfinland, 538 renar och hundratals ton med renlav.

Målet var Alaska. En av resenärerna var en liten åttaårig flicka vid namn Merit Balto, flickan på kortet.

Den dagen inleddes en ytterst märkvärdig och förunderlig expedition - en resa som har återverkningar på Alaskas näringsliv än idag.

 

Vintern 1897-98 var hård i Alaska och den hade  följt på en osedvanligt torr sommar. Den viktiga försörjningsleden Yukonfloden hade så lågt vattenstånd att fraktbåtarna inte kunde ta sig fram till guldgrävarna i gränsområdena mellan Alaska och Canada. Guldgrävarna  hade guld och whisky, men ingen mat. Situationen var kritisk. Uthungrade guldgrävare hotade att ta till vapen för att komma åt proviant. 

 

DET VAR DÅ SOM SHELDON JACKSON, präst och ansvarig för utbildningsfrågor i Alaska, kom på idén att satsa på renskötsel. Renarna skulle användas som dragdjur och som föda, precis som de hade använts av samerna.

Försök hade gjorts att ta över sibiriska renskötare med sina renar, men de sibiriska tsjuksjerna och inuiterna hade svårt att hålla sams och rennäringen tog aldrig fart.

 

Sheldon Jackson vände då blickarna mot Skandinavien. Han hade hört talas om de skickliga renskötande samerna - och hade faktiskt tagit över ett par familjer som ett experiment i början av 1890-talet.  Med skickligt argumenterande lyckades Jackson övertala de amerikanska myndigheterna att ge honom i uppdrag att på bara tre månader ta över samer och renar till Alaska!

Att utan internet, telefoner, mail och flyg få tre månader på sig för att resa till Norge, samla in hundratals ton med renlav, köpa in renar och övertyga samerna att lämna det liv de levt sedan generationer för någonting helt okänt - det kan knappast betecknas som något annat än ett rent vansinnesuppdrag.

Men entusiasten Sheldon Jackson hade bestämt sig för att lyckas.

 

SJÖRESAN FRÅN ALTA till NewYork blev en mardröm. Det blåste upp till en hård, isande storm som fortsatte dag efter dag.

Uppe på däck stod renarna i öppna hagar, utan skydd för blåsten. För att inte skada varandra under överresan hade de fått hornen avsågade.

Under däck bodde passagerarna. Samerna - kvinnor, män och barn - fick tränga ihop sig. Gruppens ledare, som var amerikaner, bodde aningen bättre, men alla led de av fukten och stanken från renarnas avföring, som trängde ner under däck. Och alla var sjösjuka.

 

Efter drygt tre veckors plågsam sjöresa var man framme i New York. Resan västerut fortsatte med tåg.

Överallt där man drog fram var uppmärksamheten enorm. Journalister svärmade runt följet. Amerikanska kvinnor ville klippa lockar från samernas huvuden.

I Seattle, i nordvästligaste USA, blev uppmärksamheten om möjligt ännu större. Samerna och renarna fick en veckas vila i ett skogsområde utanför staden. Dit tog sig lokalbefolkningen för att titta på de exotiska besökarna  och för att mata renarna med gräs.

Men den nya kosten blev en verklig katastrof. Renarnas magar är anpassade för renlav. De klarade inte av det amerikanska gräset och renarna, som hade klarat seglatsen över Atlanten och tågresan tvärsöver den amerikanska kontinenten, började nu dö, den ena efter den andra.

När expeditionen till slut kom upp till Alaska återstod inte fler än ett par hundra renar.

 

Då hade det gått betydligt mer än tre månader. Det började bli sommar i Alaska. Vattnet strömmade  i Yukonfloden igen. Båtarna hade sedan länge fraktat proviant upp till guldgrävarna, som nu kunde dryga ut whiskyn med mat igen. Hungersnöden var avvärjd.

Och där stod de skandinaviska samerna med sina renar i ett alldeles okänt land.

 

ÅTTAÅRIGA MERIT HADE HÅLLIT hårt i sin tygpåse under hela resan. Tillsammans med sin mamma Marit och sin pappa, den skicklige renskötaren Anders Johannesen Balto, hade hon rest över halva jordklotet. Hon hade  aldrig varit hemifrån och längtade förmodligen alldeles förfärligt efter sin lillasyster, som fick stanna kvar hemma.De skulle inte återse varandra förrän 17 år senare.

Någon gång under resan togs fotot av den lilla familjen. De står i en hamn,  okänt var. Alla tre är klädda i samiska dräkter. Pappa Anders står bredbent och stadigt på träbryggan.  Mamma Marit ser sträng ut. Dottern Merit tittar trumpet in i kameran och håller hårt om sin påse.

Hon skulle aldrig någonsin komma hem till Karasjok igen.

 

Just det här fotot har sin speciella plats på spiselhyllan hemma hos några familjer i dagens USA. De är Merits  barnbarn och barnbarnsbarn, norskättade amerikaner som inte förrän alldeles nyligen har fått reda på att de även har ett samiskt påbrå.

Merit och hennes familj gjorde nämligen som många andra samer när de väl kom över till det nya landet:

De lade av sig sin samiska identitet.

De slutade tala samiska, packade ned sina samiska dräkter, jojkade allt mer sällan. Många bytte till och med namn.

 

De ville inte påminnas om de hårda villkoren hemma i Norge och Finland. Några hade levt på svältgränsen. Alla hade upplevt ett förtryck från den nationella övermakten.  Här hade man möjlighet att starta på nytt., att bli en riktig amerikan på samma villkor som alla andra.

 

MERIT VAR EN AV DEM. Merit blev Mary och när hon gifte sig ändrades hennes samiska efternamn Balto till norska Nilsen. Den samiska flickan blev en norsk-amerikan.

 

-Jag fick inte reda på det förrän efter hennes död. Det gör mig så ont, att inte ha fått prata med henne om resan över Atlanten, om de tuffa åren i Alaska. Hur kände hon det? Var det någon som brydde sig om en liten flickas känslor?

Bruce Nilsen funderar ofta på sin farmor Merit/Mary, över att hon aldrig ville berätta något om sin barndom för sina barn och barnbarn. Han driver en tvättmaskinsaffär i Poulsbo utanför Seattle i nordvästra USA.

Hade det inte varit för att hans dotter Michelle skulle göra en forskningsuppgift på gymnasiet, hade Bruce levt vidare i fast övertygelse om att hans arbetslust och jäklar-anamma kom sig av de norska vikingagenerna.

Men så kom Michelle hem med en uppgift om släktforskning som hon hade tragglat med i skolan och visade pappa uppgifter som var helt nya för honom. Om släktingar som var renskötande samer och hette Balto i efternamn. Om att hans farmor Mary - den flitiga, vänliga, leende, bärplockande lilla kvinnan - en gång hade hetat Merit och haft samiska som modersmål.

Tvättmaskinshandlaren Bruce är numera övertygad om att hans envishet och uthållighet är ett samiskt arv. Och han är fylld av tacksamhet för att Merit orkade genomföra den strapatsfyllda resan:

-Utan henne hade vi ju inte suttit här! säger han och pekar stolt ut över  butiken, som är fylld av tvättmaskiner, spisar och kylskåp. Han är en viktig person i Poulsbo, en som alla känner. Under helgen har han varit den drivande i arrangemanget kring skönhetstävlingen Miss Poulsbo. En annan av arrangörerna var dottern Michelle, hon som släktforskade.

 

I LIKHET MED MÅNGA andra amerikaner har hon en romantiserad  bild av livet som same. Det är exotism och drömmar i en vildsint blandning med kåtor, renar, nomader och midnattssol.  Men Michelles släktforskning gav mersmak och nu har hon nya mål:

-Merit hade en farbror, Samuel, som är känd för att han var med i forskningsresanden Fritjof Nansens expedition över Grönland . Samuel Balto var en riktig hjälte, en superman. Han var också med på båten Manitoba. Honom skulle jag vilja veta mer om…

 

Han och de andra samerna i gruppen hade lockats till Alaska av förmånliga tvåårskontrakt med fri kost, möjlighet att ha egna renar och  fri skolgång för barnen. Väl på plats frestade ofta guldet betydligt mer.

En av dem som ändrade bana var Anders Johannesen Balto, Merits pappa.

Han blev guldgrävare i Nome och bytte ut samedräkten mot arbetsbyxor, väst och bredbrättad hatt.  Men av rikemansdrömmarna blev det ingenting.

-Sex år efter att de kommit till Alaska omkom han i en arbetsplatsolycka. Han fick en tung hink i huvudet och dog, berättar Michelle.

 

Och Merit, som då var 14 år, blev i ett slag mycket vuxen. Det dröjde inte länge förrän hon gifte sig. Hon blev mrs Nilsen, en fru,  mamma och farmor som aldrig med ett ord nämnde sitt samiska ursprung igen.

 

MEN I TRAKTEN RUNT POULSBO kände hon sig hemma. Där fanns - och finns fortfarande - flera familjer som kom med båten Manitoba över till Amerika. Någon blev farmare, men hade ett par renar på ägorna förutom de vanliga kossorna. Andra blev duktiga entreprenörer och företagare.

 

Poulsbo är idag en en liten stad som känns mer norsk än amerikansk. Staden kallas Little Norway, eftersom där bor så många med norskt påbrå. De norska flaggorna vajar längs hela huvudgatan. Apoteket heter “apotek” och inte pharmacy, man säljer lusekoftor och vikingahjälmar och föreningen Sons of Norway (Norges söner) har ett helt hus i centrala staden för att få plats med alla sina sammankomster.

 

Men för att hitta de samiska spåren måste man bege sig till kyrkogården, en bit från centrum.

Där finns flera av namnen från listan över deltagare i renexpeditionen, en del i amerikaniserad form: Tornensis, Hetta, Rist, Basi…

Här ligger de nu, på en kyrkogård med den vackraste och mest nordiska utsikt som tänkas kan, omgivna av snöklädda fjäll och blånande hav.

Det är som om de hade hittat hem.

 

 

TEXT: Agneta Gustavsson

FOTO: Agneta Gustavsson, Eric Hegg (MSCUA, University of Washington Libraries),  B.B. Dobbs (Alaska State Library)

Artikeln publicerad i Tidningen Vi 2003-09-25