Agneta Gustavsson

journalist

ATT JOBBA I NORDKOREA

 Jag har sett på film med nordkoreaner i publiken, jag vet vad dom gillar och inte, jag vet att dom slåss i biokön för att komma över de åtråvärda platserna till en internationell film, jag har ätit med nordkoreaner (hund bl a), diskuterat yttrandefrihet och rörelsefrihet med nordkoreaner, jag har sett de aggressiva politiska målningarna där amerikanska soldater genomborras av nordkoreanska bajonetter, jag vet hur närvarande tanken på krig är i den nordkoreanska vardagen, jag har rest på den nordkoreanska landsbygden, sett de primitiva förhållanden som man arbetar under, att man knappast har några maskinella hjälpmedel (inkl. traktorer) utan skördar för hand - arbetet på fälten ser ut som på europeisk medeltid - bär grödorna på ryggen eller lastar på oxkärror,  jag vet att de nordkoreanska kvinnorna inte anses kunna cykla, däremot anses de vara alldeles förträffliga bärare och dragdjur (medan männen bär portföljerna!), jag har stångat min panna blodig mot hotellrumsväggen i frustration över ett samhälle som är så stängt, så annorlunda, så uppenbart idiotiskt och förtryckande att det borde stå tydligt även för nordkoreanerna själva, jag har blivit galen över att de själva aldrig verkar fråga "varför?" utan bara accepterar osanningar och överdrifter som är så uppenbara att vem som helst begriper att det är ljug, jag kan berätta om hur man arbetar på att upprätthålla fasaden av ett land som faller samman bakom den nödtorftigt hoplappade rappningen... 

Fler bilder från Nordkorea kan du se här:  Fotogalleri                                Resebrev från Nordkorea: Resebrev

Filmvimmel från världens mesta propagandafestival:   Med mr Kim på bio

Unikt tv-material: Olycksplatsintervju i Nordkorea 

                                                                                                                                                                                Den 15 juli 2006 brast en kraftverksdamm i Samdokprovinsen, ungefär tio mil norr om Pyongyang i Nordkorea. Regnet hade vräkt ner i flera veckor. Till slut rämnade dammen och vattenmassorna sprängde fram. Vattennivån steg i ett slag med åtta meter. Hus, människor och boskap sveptes med och katastrofen var ett faktum. I vanlig ordning grälade Sydkorea och Nordkorea om omfattningen av olyckan:

Tusentals döda, sa Sydkorea. Drygt hundra, sa Nordkorea. Jag tilläts som journalist besöka en av de drabbade platserna, just i Samdokprovinsen. Eftersom nordkoreanska myndigheter av princip tiger om alla olyckor hade det inte stått något i nordkoreanska tidningar om det inträffade. Men när vi skulle göra ett pliktskyldigt besök på ett kooperativt jordbruk passerade delegationen förbi katastrofplatsen, som knappast gick att dölja. Flodfåran hade tagit ett helt nytt lopp. Människor stod vid rasbranterna och plockade till synes planlöst i vad som återstod av de havererade husen. Jag frågade om jag fick gå fram och prata med dem, och och i ett tillfälligt ogönblick av lättsinne sa de nordkoreanska myndighetspersonerna ja.

 Så kom det sig att jag fick göra en vanlig olycksplatsintervju:  - Hur var det? Hur många dog? Vad hann ni få med er? Var stod ert hus? Var bor ni nu? - men i ett land där man inte gör den typen av intervjuer. Olyckorna har ju aldrig hänt...
Ett ovanligt tillfälle, som höll på att förstöras totalt av min brist på erfarenhet av filmning. Jag hade förberett mig hela natten och plockat ner batterier och band och stativ i handväskan, men glömt själva fästplattan som man ska ställa kameran på. Stativet var alltså obrukbart, vilket var ohyggligt pinsamt, när ett tiotal nordkoreanska myndighetspersoner och säkerhetsmän stod med armarna i kors över Kim Il-Sungmärket på bröstet och granskade hur jag jobbade.. Detta för att se att jag inte gjorde något otillåtet.

Filmen blev därför bildmässigt nåt som i bästa fall kan beskrivas som i dansk Dogma-stil och ljudet, som togs av min tolk/guide/vakt, uppvisar en del prassliga egenheter. Men: Jag fick prata med svettiga, till synes oförberedda, nordkoreaner. Kim Jong Chi, Hang Jong Gan och en tredje kvinna, vars namn jag inte uppfattade.
Eftersom jag inte kan koreanska vet jag inte om de själva säger att det första de räddade var bilderna av Kim Il-Sung och Kim Jong-Il, eller om det var tolken som friserade översättningen så att de sa det de borde säga...

Ytterligare ett inplanerat besök på ett annat översvämningsdrabbat område ställdes in. Utan förklaring. Man hade väl fått nog av den svenska journalisttanten med handväska som drällde omkring bland olycksoffer och inte gick att hålla i ledband.

Delar av filmsnutten ingick i ett reportage som visades i Aktuellt 2006-10-09. Då hade Nordkorea smällt av en kärnladdning och hade hela världens ögon på sig.  

Kim Jong Il fyller 63 år och jag blev en del av hyllningskören

Klicka på länken för att läsa artikeln som var införd på Aftonbladet Kultur 2005-02-16     Kim Jong Il 63 år

Tågexplosion ödelade staden Ryongchon 

I april 2004 hörde jag följande inslag på morgonekot:                                                     http://www.freewebs.com/agnetagustavsson/Ekot om explosion i Ryongchon.wma

Ett halvår senare var jag själv på plats i den ödelagda staden, där hundratals människor dog, tusentals skadades och ingen utländsk journalist tidigare varit.

Klicka på länken:  RYONGCHON