Agneta Gustavsson

journalist

NEJ TACK! Det här var det ingen som ville ha...

Förklaringarna är många och fantasifulla när hårt pressade redaktörer  tackar nej utan att vilja säga att förslaget som man har skickat in var dåligt eller att man egentligen skriver rätt skruttigt. Vanligast är ekonomin.

Här följer ett urval motiveringar till alla NEJ TACK och ett par smakprov på det som refuserats.... Och artiklarna om Santa Barbara  -Refuserat 1: Med Sideways i Santa Barbara - och om Pissetoffeln från Dockstasko - Refuserat 2: Pissetoffeln på catwalken -  som inte föll någon redaktör i smaken.

Rätt?
Möjligen. 

1. Don´t call us, we call you:  Har du inte hört något från oss inom två veckor så har vi av någon orsak inte nappat på din idé. (Vagabond)

2. Målgrupp: Dessvärre tror jag inte att just den här artikelidén funkar för Res målgrupp, men stort tack i alla fall för ditt mail och erbjudande. (Res)

3. Ingen utbildningskoppling: Det liknar vårt Rum för berättande, är ett jättebra projekt, men inte ett UR-projekt. (UR)

4. Format: Hej kära Agneta, ditt erbjudande låter jättespännande-men faller ur ramen för DNSöndag som nu fått ett trängre format (färre sidor).  (DN Söndag)

5. Storyn? Anledningen är att vi inte riktigt tycker att det är en "hel" historia, att bitar fattas för att det ska gå att förstå vad vi egentligen vill berätta. (Godmorgon, världen!)

6. Pengar. Jo, det låter helt klart som en spännande historia. Dessvärre har vi ebb i vår frilanskassa... (Studio Ett)

7. Inte för oss.  Intressant historia, men inte riktigt något för kulturen. (DN Kultur)

8. Redan berättat. Det var inte så längesedan vi hade en historia om flyktingar, ett par år sedan. Du måste i så fall ha en helt ny vinkel. (Dokument Inifrån)  

9. Fyllt lager. Har fulla nummer långt in på hösten eftersom vi förproducerar det mesta av sommarmaterialet. (Tidningen Vi) 

Refuserat 1: Med Sideways i Santa Barbara

Har du också sett filmen? Kompisarna Jack och Miles i ”Sideways”, som veckan före Jacks bröllop ger sig iväg in bland de kaliforniska vinfälten. De kör i en cabriolet – förstås - längs Stilla Havet, svänger österut över bergen in i Santa Barbara county och pratar Cabernet, Pinot Gris, Chardonnay och så den där ”fucking Merlot”, den simpla druvan som vinälskaren Miles vägrar att befatta sig med.

 

Den Oscarsbelönade filmen har inneburit ett lyft för Santa Barbara, staden och vinregionen 15 mil norr om Los Angeles, som annars mest har varit känd för att 1) Michael Jackson bor där och 2) en tv-såpa med samma namn som gick i 2137 avsnitt.

 

Nu söker sig turisterna dit för att handla på marknaden där Miles och Maya handlade, vandra bland vinfälten, sova på motell i Buellton, spela golf i Solvang och framför allt dricka vin, mycket vin. Vingårdarna ligger tätt, tätt och är – på amerikanskt vis – mycket besöksvänliga.

En del väljer att följa Jacks och Miles resa till punkt och pricka och det är hur enkelt som   helst. Klicka in på http://www.sidewayswineclub.com/ och där finns hela rutten, varje vingård, restaurang och motell som de stannade vid. Inklusive telefonnummer och hemsidesadresser.

Och den som inte har fått nog efter den rundturen  kan hålla minnena vid liv genom att prenumerera på vin från Santa Barbara County:

-Re-live your days in the wine county all year long!

 

Filmen flödar av vinkunskap och Miles är bara en hårsmån från att hamna i nördfacket när han mässar om druvan pinot noir för Maya, som hellre vill kela:

It´s a hard grape to grow. It´s not a survivor like cabernet, in fact it can only grow... patient... really takes it´s time to understand pinot´s potential. And... it´s flavour, thrilling, ancient on the planet.... Cabernet is prozaic to me...

 

På East Beach i Santa Barbara sitter chumashindianen Ed med en halvdrucken flaska öl.  Hans förfäder var där redan för 11000 år sedan,  i den bördiga dalen på andra sidan bergskedjan där Michael Jacksons Graceland ligger  idag, omgivet av oändliga vinfält.

Därinnanför de höga bergen kan det bli olidligt hett. Vid stranden är temperaturen alltid behaglig, det ser havsbrisen till.

Det är just den kombinationen av svala vindar från havet och het torka, som har blivit framgångskonceptet för vinodlingen. Särskilt för Miles favoritdruva, den tunnskaliga Pinot Gris:

-The reason that this region is so good for pinot is that the nights are cold, säger han i filmen, när han svänger av från Highway 101 norrut in mot Santa Barbara county, mot pinotfälten.

 

Chumashindianerna visste att utnyttja fördelarna med den här delen av landet. De fiskade i havet, odlade i dalen, jagade i bergen. Om våra filmhjältar Jack och Miles hade gjort en avstickare från vingårdarna, hade de kunnat se grottmålningar som fortfarande finns bevarade. Solsymboler,  ovala figurer (fiskar? valar?) och rent grafiska former i rött och brunt  på ljusa bergväggar.

-Det var fint där uppe, säger Ed, nickar bakåt mot bergen och börjar berätta om sitt liv, om alkohol och om kvinnan som han lämnade och dottern som nu är vuxen och som han kommit till Santa Barbara för att återknyta kontakten med. Hon ville inte veta av honom när han knackade på dörren igår kväll. Litet hårt, suckar han och tar en klunk öl till.

-Vad hade du väntat dig, efter 20 år? undrar jag. Tja, jag vet inte, säger han. Hon kunde väl ha blivit litet glad, i alla fall.

 

På 1500-talet kom spanjorerna till Kalifornien, utforskade ”vildmarken”, byggde missionsstationer med kloster och kyrkor och började uppfostra ursprungsbefolkningen. Indianerna skulle kristnas och bli rejäla människor . Kyrkklockorna dånade längs hela den kaliforniska kusten, manande till hårt arbete. Indianerna  grävde, plöjde, murade och odlade under överinseende av de spanska herrarna. Sedan skulle de helst inte vara med längre, utan förvisades till indianreservat.

Det var i ett sådant som Ed med ölflaskan växte upp. Han längtar ständigt tillbaka till sina  drömmars barndomshem som inte finns längre.

 

Idag känner alla till begreppet chumash och det har ingen tycka-synd-urbefolknings-prägel. Tvärtom muttras det litet till mans över att det verkar gå så bra för dem, med sitt casino som man har statligt tillstånd att driva. ”Betalar de skatt, tro? Inte ska de klaga, inte...”

Flera gånger om dagen avgår en gratisbuss från Santa Barbara till Chumash Casino tre mil bort. Det ligger i indianreservatet mellan alla vinfälten och har blivit en av traktens stora arbetsgivare. Det gigantiska casinot med 2000 spelautomater, poker dygnet runt, hotell, spa, restauranger lockar en ständig ström förhoppningsfulla spelare.

För arbetslösa invandrare och pensionärer är det ett sätt att fördriva dagen. Man tar gratisbussen, spelar bort några dollar och åker hem igen.

Den som är stadd vid kassa kan låtsas vara i Las Vegas, bo, spela, dricka och äta för betydligt fler dollar:

Billigaste rummen kostar 1500 kronor. De lyxigaste, King suite, går på 3300 kr per dygn och person. Men då har man också tillgång till en 42 tums flatskärms-teve och extra mineralvatten.

 

Staden Santa Barbara är förresten en av Kaliforniens dyraste och  mest fashionabla. ”The Santa Barbara Style” har blivit ett begrepp. Man är mycket stolt över sin spansk-mexikanskinfluerade stad:

 

* Tingshuset Court House (byggt 1929), där rättegången mot Michael Jackson egentligen skulle ha hållits om det hade funnits tillräckligt med parkeringsplatser i närheten. Rättegången flyttade i stället till grannstaden Santa Maria.

* Lobero Theater (1924), som var södra Kaliforniens första operahus.

 

SUV-ar och cabrioleter står parkerade längs strandpromenaden East Beach som är flera kilometer lång och mest används för joggning och inlinesåkning. Soldyrkandet har förbytts i solskräck. Det är bara turisterna som ligger på stranden. Lokalbefolkningen rustar sig med faktor 40, solskärm och mörka glasögon och sätter sig i skydd för solen. Rädslan för hudcancer är påtaglig och i vilket fall som helst vill man undvika att få rynkor, så skuggan är alltid säkrast. Egentligen är man rädd för allt kroppsligt förfall – det är ju inte särskilt långt till utseendefixeringens  Hollywood – så för säkerhets skull undviker man också alkohol, cigarretter, mat som man blir mätt av och drycker med mer än 2 kalorier per glas.

 

Men smutta på vin går an. Och det tar inte mer än en halvtimme med bil från Santa Barbara till vinfälten. Ska det bli en liten familjär vingård som Curtis idag? Eller Firestones mer fabriksliknande? Ska vi stanna till i Los Olivos och äta sallad?

Förresten: Ska vi slå till och våga oss på en riktig utsvävning? Ett wienerbröd i Solvang, staden som är mer dansk är Danmark själv? Yes, det gör vi!

  

  

Tips:

 

* Filmnostalgikern klickar naturligtvis in sig på filmen Sideways speciella hemsida för den som vill turista i spåren efter Jack, Miles, Maya och Stephanie.

http://www.sidewayswineclub.com/

 

* Solvang kallar sig Amerikas danska huvudstad. Staden är full av korsvirkeshus och väderkvarnar och har en året-runtöppen julbutik, där man kan köpa svenska röda träljusstakar!

www.solvangusa.com

 

* Chumash Casino, alldeles i närheten av Solvang, är chumashindianernas stora inkomstkälla. Väl värt ett besök, även om man inte vill spela på någon av de 2000 spelautomaterna.

www.chumashcasino.com

 

* Stearns Wharf i Santa Barbara, en 130 år gammal pir i trä som sträcker sig långt ut i havet. Fem miljoner besökare om året strosar ut på piren, äter på någon av de många restaurangerna, fiskar eller tittar på alla pelikanerna. Vackrast i solnedgången.

www.santabarbara.com/points_of_interest/the_waterfront/stearnswharf/past.asp

 

 

  Text och foto: Agneta Gustavsson

Refuserat 2: Pissetoffeln på catwalken 

- Köp vad som helst, sa min pappa när jag skulle köpa nya tofflor till honom, bara inte sådana där "pissetofflor". Då känner man sig så gammal!

Pappa läste aldrig modetidningar.

Därför visste han inte heller att pissetofflan har blivit hur trendig som helst.

 

 

Symaskinerna dunkar från tidiga morgonen till sena eftermiddagen på skofabriken i Docksta. Ulla Eriksson står och klistrar inlägg på korksulor. Berth Lundin häftar ihop ovanlädret  med mellansulan. Vid symaskinerna sys kantband och dekorationer på ovanlädret. Där håller dvärgpudeln Drutten koll. Han är tio år och har varit på jobbet varenda dag sedan han var valp.

Utanför fabriksfönstren blommar hundkäx och midsommarblomster och det är inte långt till det mäktiga Skuleberget.

 

Om bara tre veckor är det semester och egentligen skulle Dockstasko ha kunnat hålla igång utan sommaruppehåll - beställningarna haglar in och telefonen ringer oupphörligen inne på kontoret hos Stefan Königson, delägare och allt-i-allo:

-Men vi måste vara snälla mot våra medarbetare. De har jobbat övertid för att hinna med och  behöver ta igen sig nu när det blir sommar.

Så resonerar en skodirektör i medvind. En gång i tiden var man över 100 anställda på fabriken, men så drog armén in sina beställningar från Docksta skofabrik, som tillverkade marschkängor och andra rejäla skodon åt militären. Det hade blivit billigare att producera utomlands och utan beställningarna från försvaret klarade sig inte dockstafabriken. Det blev konkurs 1991, uppsägningar, rekonstruktion och nystart med bara ett 20-tal anställda och försök till ny inriktning.

Genom alla konjunktursvängningar har trotjänaren "pissetofflan" funnits med i produktionen. Troget har sjuksyrror och gamlingar hasat omkring på de sviktande korksulorna tills det varit dags att köpa nya. Bruna, vita eller svarta med små utstansade hål på ovansidan. Samma modell igen. Och igen...

 

Men så hände det otroliga:

En modedesigner ringde och ville ha dockstatoffeln med på en modevisning i London. Hon skulle marknadsföra sin kollektion och tyckte att skon passade till hennes kläder.

 

-Det blev en enorm uppmärksamhet, minns Stefan Königson.  Först skrev de engelska journalisterna, sedan de svenska och så var succén ett faktum.

 

Det här var för sju-åtta år sedan. I Docksta tog man framgången med skeptiskt lugn. Fortsatte att häfta ovanläder, mellansulor, sy ovanläder, klistra korksulor som man alltid gjort. Modeflugan skulle väl inte vara så länge...

Men åren gick och kundkretsen hasade minsann inte omkring i sjukhuskorridorerna längre. Snarare vippade man  litet nonchalant med dockstaskon Gunilla medan man tog ett glas vin på Stureplan. Eller skuttade omkring på Hultsfredsfestivalen med Patrik svart på fötterna.

Unga modemedvetna människor - både killar och tjejer - i 20-årsåldern är alltså de som fått dockstafabriken på fötter igen (om uttrycket tillåts...). Numera står "pissetoffeln" för  mer än hälften av produktionen och  den finns i ett otal varianter.

Berth Lundin: -För det mesta är det vi själva som skissar och hittar på. Någon designer har vi inte.

 

Lyxigaste varianten - hittills - har tillverkats till ståupparen Ronny Eriksson, en trogen dockstaanvändare. Han ville inte vara utan sina tofflor ens när han skulle på en tillställning iklädd smoking. Så skulle man kunna få toffeln i svart lack, månne?

Jo visst gick det. Ronny Eriksson fick sina lacktofflor och kunde gå på smokingparty.

 

Förresten:

"Pissetofflor" är det naturligtvis alldeles fel att säga nu för tiden.

Nu heter det slippers eller "slipin".

Det skulle pappa ha vetat.

Då kanske han skulle ha velat ha ett par, trots allt.