Åkbiljettskuppen

Närvarande: Adam, Kalle, Skare

Karnevalsyran hade drabbat den lilla förortsidyllen Orminge med en kraft som inte ens extrapris på inlagd potatis på lokala Konsum kunde uppnå. Här och var gick människor klädda i de mest besynnerliga utstyrslarna som någon form av sofistikerad organism kunde tänkas visa upp sig i och den odödliga slagdängan "Det är karneval" hade temporärt fastnat på allas minnen.
Mitt i detta glädjens kaos drev tre unga män omkring med en filmkamera i handen på jakt efter någon värt att föreviga. Efter att under morgonen ha filmat det legendariska karnevalståget och sedan begett sig till Folkets Hus för att där upptäcka att de hade tillgång till hur mycket läsk och mackor de ville var de på spaning efter något alldeles speciellt.

Som en blixt från klar himmel kom då Adams idé. Varje år, under karnevalen, kommer ett ganska jättetråkigt, kringresande tivoli på besök, med öststatskillar som startar karusellerna, lyckohjul som ingen vinner på och allt som hör till, på besök. Biljetterna till de olika attraktionerna såldes just då av en liten försynt kille som stod i ett trångt bås och han nådde knappt över bänkkanten, så liten som han var. Honom går det lätt att lura, tänkte Adam, den boven. Om man kunde se till att få tag på några biljetter och därefter ta med sig kameran på de olika attraktionerna skulle det minsann bli filma av. Det var en så dum idé att den kunde fungera.
Första steget i kuppen var att fixa biljetterna. Efter en kort stunds överläggning utsågs Kalle som den som var som klippt och skuren för uppgiften. Han tog på sig sin viktigaste min och gick fram mot båset:
-Vi är från Nacka-TV. Vi ska recensera attraktionerna så vi behöver biljetter.                                                                                      Kalle pekade dödligt seriöst på sitt presskort från Folkets Hus som satt fastnålat på bröstet för att understryka allvaret i situationen. Den lille killen visade sig vara ett perfekt offer. Utom sig av förvirring gav han bort 2-3 biljetter var åt pressmännen och åkandet kunde börja.

Nästa problem kom vid påstigningen på en tefatsliknande karusell. Mannen vid spärren sa att filmkameran inte kunde tas med på åkturen.
- Kaputt, sa han gång på gång och killarna kunde se Franco framför sig när de berättade att de hade råkat ha sönder en 25k kronors filmkamera på tefatskarusellen. Det var inte värt risken. Så Kalle fick filma åkturen från marken istället. Han visste ju åtminstone var inspelningsknappen satt.
Det blev oerhört tråkigt när man fick se åkturen i ett markperspektiv istället för in action. Men Adam hade inte gett upp för det. Mera biljetter! Då var det hans tur att fixa den här gången.

Sagt och gjort. Han gick fram och växlade ett par ord med en snubbe som hade en biljettbunt i handen och som för tillfället tog sig en cigg.
- We want tickets, sa han och pekade på sitt presskort.
Mannen såg så slö ut som bara uttråkade biljettförsäljare kan och rev av lite biljetter på måfå. När högen kontrollräknades senare visade det sig att de tillsammans översteg ett värde av 200 riksdaler. Vilket kap! Dessvärre åktes majoriteten av biljetterna inte upp utan såldes till lättlurade ungar som trodde 15kr/st var ett bra pris, men vad spelar det för roll när de är gratis? 
Och sensmoralen i den här berättelsen är att Volkhtelevisiones ord är lag och inget annat. Nu äre slut, ungjävlar.

Dokumenterat av Kalle och fixat av Adam

Binz, home of the Devil

Följande text är tänk att skildra händelserna som utspelade sig under första kvällen på 9F3:s klassresa till ön Rügen.

Klass 9F3 hade vart på resande fot en sådär 12-17 timmar, och Adam hade redan hunnit besöka kackastolen fler gånger än Johan blivit neger i kortspel (och då räknar vi inte när Adam pissade över relingen på färjan). Det är ju i sig ganska förståeligt att ett gäng ungdomar som vanligtvis slaggar fram till eftermiddagsteet känner sig en aning trötta då de tvingas stiga upp vid en synnerligen obekväm tidpunkt, och sedan kläms in på tåg och buss och båt i timtal. Vid ankomsten till staden Binz och anrika Jugendherberge, där klassen inkvarterades i stilrent inredda sovrum, var de flesta vid ett stadium av sinnesnärvaro som kan liknas vid ”på gränsen till sömn”. Dessutom var vädret utomhus precis som man ville att det skulle vara i Sverige under tiden man var borta, regnet stod som spön i backen.

Som alla vet finns det inget mer uppiggande än lite äkta tyskt koffeinpreparerat kaffe, så man bestämde sig för att besöka pianobaren intill hotellet och de som tordes plåga sig igenom en kopp av ovan nämnda substans gjorde det. Vilken tur det var för klassen att legendaren Pete Stingl uppträdde live där just den här kvällen, så att man fick chansen att höra gamla blues- och rockklassiker framförda av en av Tysklands största musikexporter, näst efter Blümchen och Tyskarna från Lund. Pete passade även på att kommentera Kalles tidstypiska 60-talsfrilla, något som ledde Kalle till djupa sexuella akter i bistron tillsammans med Mr. Stingl. Hans spröda pojkskärt fick sig en omgång. Efter den oförglömliga natten med Pete fick Kalle utstå elakartade gliringar från sina klasskamrater under hela den resterande vistelsen på ön. Efter att bryskt ha tvingat Pete att framföra ett par Beatles-klassiker kände klassen att det var dags att ge sig av.

Men det var nu saker och ting började gå snett. Klockan var kanske runt elvasnåret men inte ett knyst hördes inne på Jugendherberge. Vart hade alla tyskar blivit av? Sakta men säkert gick det upp ett ljus för klassen. De låg och sov i sina rum. De tyska lärarna förespråkar strikt ordning och disciplin. Men för de som fortfarande var höga på kaffet fanns det inga spärrar. Det fördes ett himla liv, och någon kom på att det kunde vara kul att försöka driva tyskarna till vansinne i deras försök att komma till ro. De främsta förespråkarna för denna idé var Kajsa och Annica som genast satte igång med projektet.

I början var det rätt kul, någon tysk stack ut huvudet då och då och sa åt klassen att de måste vara tysta, annars kanske de fick med lärarna att göra. Men dessa varningar viftades snabbt bort. Tjoandet fortsatte ända tills droppen rann över för den tyske läraren och smygdiktatorn kallad Helmut, som av säkra källor beskrivits som ondskan personifierad. Gubben stormade ut ur sitt sovrum och brydde sig inte om såna petitesser som om en 3-4 svenska skolungdomar råkade stå ivägen för honom.

Samtidigt som den galne lille mannen gick bärsärkargång i korridoren satt ett gäng grabbar och lyssnade i ett av rummen på vad som hände där utanför. Adam och Martin kom på att när fridsstörarna kom störtandes tillbaka och knackade på dörren för att få komma in skulle Martin låsa upp och Adam ha kameran i beredskap för ett överraskningsfoto. De väntade en stund… och mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän någon hördes banka på dörren. Martin samlade sina krafter varpå han vred om låset på dörren. Alla var spända till max. Adam lyfte kameran. Och inte störtade… Helmut! Flåsandes som en typisk tysk mammutterrier (kul ord) gav han lille Martin en ordentlig knuff som förpassade honom till närmsta säng. Efter det samlade han nya krafter och gav sig på den paralyserade Adam som fortfarande hade kameran uppe. Denna tingest blev omedelbart föremål för tyskens uppmärksamhet och han började slita som besatt i den. Man kan inte med ord beskriva rädslan som avspeglades i Adams små oskyldiga pojkögon i det ögonblicket. Men trots detta var han stadig på hand och höll hårt om sin älskade kamera. När tysken upptäckte att han inte skulle kunna rycka till sig kameran övergick han till att skrika och gorma på gammal hederlig rikstyska som tyvärr ingen annan av de närvarande förstod sig på. Några enstaka engelska ord uppfattades, där ibland ”smoke” och ”drink” vilket antydde att tysken tog svenskarna för ett gäng fylletrattar. Något sådant som att supa skulle ju aldrig en NO-klass kunna göra. Eller?

Efter åtskilliga tillrättavisningar som egentligen bara skapat mer frågetecken tyckte Helmut att det kunde vara nog och lommade iväg mot sin sköna bädd. Skärrade stod 9F3 kvar och undrade vad som hade hänt, varpå det bestämdes att det smartaste kanske vore att lägga sig för att inte riskera att väcka den tyske balrogens vrede än en gång. Lättare sagt en gjort, likt dementorerna från Harry Potter vandrade Helmut koridorerna på det tyska "hotellet". Efter att väntat sådär en timme kom Johan till undsättning och låste upp dom tidigare låsta dörrarna. Så var och en gav sig iväg mot sin bädd, och alla var duktigt noga med att vara knäpp tysta .

En händelserik första kväll på Rügen var det, och vissa ska vara glada att de klarade sig undan utan benbrott (*host* nisse *host*).

Dokumenterat av Kalle och pimpat by Adam