Det här fick bara inte hända. Natten till söndagen den 12 februari 2006 tog vår älskade son livet av sig.Vi kunde inte på något sett ha förutsett detta. På lördagen var han glad och uppåt och vi pratade som vanligt.Jag och hans pappa skulle bort på eftermiddagen och själv visste han inte riktigt vad han skulle göra. Han såg pigg och fresh ut och jag sa till honom, vad snygg du är idag Robert och klappade honom på kinden. Han sprang upp och ner till sitt rum som han alltid gjorde. Chattade och spelade musik med vänner. Robert hade vad vi förstått hundratals olika vänner. Vänner som han festade med, vänner som han chattade med, vänner som han spelade med, vänner som sökte sig till Robert.Han var ingen person utan vänner. Han ställde alltid upp för sina vänner.Robert var inte hemma när vi kom hem på kvällen vid 22-tiden men det var inte länge sedan som han hade gett sig iväg till vänner. Han hade festat lite hemma tillsammans med några kompisar. Robert ringde vid 22.30-tiden och ville att vi skulle föra över pengar till hans konto för han skulle gå till Tingvalla. Vi gjorde detta. Han kom till Tingvalla vid 24-tiden och vad som hände där vet vi inte, men han ringde vid 01-tiden och bad att hans pappa skulle hämta honom. Han sa att han hade blivit utkastad.(Det visade sig senare att det hade han inte) Han hade själv valt att gå ut därifrån. Det tog hans pappa ca 40 min att hämta honom då han var tvungen att tanka bilen först. Under denna tid hade en av vakterna sagt till Robert att inte stå ute i kylan (det var 12 minusgrader) utan gå in och vänta. Men det gjorde han inte. Vid hemfärden frös Robert fruktansvärt och han skakade av kyla. Värmen på det högsta i bilen för att få honom varm. Robert pratade inte mycket under hemfärden och hans pappa sa att livet är ibland orättvist med tanke på att han hade blivit utslängd och inte var vad hans pappa kunde se, märkbart berusad. När dom kom hem satt Robert kvar i bilen och hans pappa sa till honom att dom måste gå in. Klockan var då 01.45. Han gick ur bilen och slängde igen dörren. Sedan sades inte mer utan Robert gick ner på sitt rum och hans pappa skulle gå och lägga sig. Jag satt och tittade på nattfilm på TV men Robert såg inte att jag var uppe. Hörde Robert komma upp i trappan och säga till sin pappa att han skulle lämna tillbaka kläder till en kompis som han lånat dem av. Hans pappa sa att det kunde han själv göra imorgon. Sedan sade hans pappa, gå nu och lägg dig Robert. Klockan var nu ca 02.00. Efter 5-10 minuter när det lät tyst gick jag in för att säga godnatt till Robert, vilket jag alltid gjorde. Den chock jag fick när jag fick syn på Robert kommer alltid att förfölja mig. Jag skrek hysteriskt och ropade på hans pappa. Vi ringde 112 och under tiden försökte vi med upplivning. Vi höll på tills ambulansmännen kom och de fortsatte. Jag ropade och skrek och bad till Gud, rädda honom, rädda honom. Vi åkte upp till intensiven på lasarettet. Vi fick inte följa med in. Ville inte släppa Robert ur sikte. När läkaren efter en liten stund kom ut, såg vi på honom att det var kört. Vår älskade son hade inte kunnat räddats. Han var borta.Vi var som bedövade och i chocktillstånd och förstod egentligen inte vad som hänt. Vi kunde inte ta det till oss.Hans syster och bror kom på morgonen till Ystad och vi var tillsammans med Robert flera timmar på sjukhuset. Ingen ville gå därifrån. Dagarna därefter är som i en dimma. Alla blommor som kom till hemmet. Alla som kom på besök. Alla telefonsamtal och brev. Allt som skulle ordnas. Inget var fint nog. Robert skulle bara ha det bästa till sin begravning. Psalmer och sånger och musik. Detta som hände men som inte fick hända har för alltid förändrat våra liv. Vi kommer aldrig att bli desamma som när Robert levde och var här hos oss. Ibland vet man inte hur man överlver men man har inget val. Vi bara frågar oss hur kunde Robert göra detta. En del säger att man måste vara en mycket stark person för att göra det. Robert hade mycket djupa tankar om livet som han inte delade med sig. Han tyckte inte livet var värt att leva. Varför??. Var det för mycket festande och för mycket dataspel på nätterna. för lite sömn och för stora krav i skolan i livet som han inte ville vara med om??Robert var en mycket känslig person men behöll allting inom sig. Han klagade aldrig och försvarade sig aldrig t.ex. när han som liten ofta fick skulden på dagis och i skolan när någon hade gjort något dumt. Ibland fick han skulden för något fast han inte ens var där. Robert var en person som syntes, Han stack ut i mängden. Lång och snygg som han var. Det har nu gått 1 år sedan detta hände som inte fick hända och för vår del kunde det lika bra hänt igår. Sorgen och saknade är lika stor och vi väntar fortfarande på att han ska komma hem. Det gör så ont. Ibland tycker vi att han är här hemma och vi kan känna hans parfym eller andra dofter på hans rum. Vi hoppas vi får mötas igen i en annan dimension i ett annat liv. Det är den tröst vi har kvar. Ha en bra dag Robert. Puss och kram. Älskar dig.
Denna sida är skriven av hans mamma.
Snart är det 1 år sedan Robert lämnade oss. Har suttit och jobbat med hans hemsida. Det finns så mycket gott att säga om Robert. Han var snäll och hjälpsam och ställde alltid upp för sina kompisar. Hjälpte oss också här hemma om man bad honom. Han var stark och hjälpte gärna till om det var något tungt som skulle flyttas eller bäras in. Han var en ypperlig organisatör och kunde organisera fester och annat som ingen annan. Han var en festernas kung.. Hade många flickvänner redan som ung tonåring och hade absolut inga problem att få tjejer, tvärtom ibland blev det för mycket. Han hade ingen stadig tjej när han gick bort men hade året innan haft stadigt ganska länge med en jättefin tjej. Han tycktes aldrig utåt vara ensam för han hade så många kompisar och han bodde hemma. Han var glad och hade lätt för att skratta. Vad Robert kände inombords och vad han tänkte, det delade han inte med sig till någon. Han var sin egen. Vi har frågat oss varför han inte talade om att han mådde dåligt men vi kan bara gissa. Det kan ha varit så att eftersom Robert var en person med stark intrigritet så kanske han skämdes för att tala om att han mådde dåligt eller att han tyckte det var hans ensak. Man måste vara en mycket stark person för att ta sitt liv. Robert var en stark person. Vi älskar Robert och vi saknar honom så fruktansvärt. Det går inte en dag utan vi tänker på honom. Vi är ute på kyrkogården i stort sett varje dag och ser till så att hans ljus brinner och att det är fint där. Robert tyckte inte om mörker. Vi har också tänt dygnet runt i hans rum. Det är en liten hjärtlampa som lyser. Nu på söndag ska vi ha en liten minnesstund för honopm här hemma och någr av hans kompisar kommer hit. Det blir en tung dag och jag känner redan hur halsen snörjs ihop bara genom att jag sitter här och skriver. Roberts hemsida kommer att läggas ut på internet under www.robbansminne.tk
Det kommer att finnas en gästbok där man kan gå in skriva. Tankar och minnen till Robert etc. Hoppas ni respekterar och inte skriver några dumma saker där. Det ska vara god sida. Fina tankar och fina minnen.
26 februari 2007
Idag är det 14 dagar och 1 år sedan Robert lämnade oss. Jag fasade för den dagen och det blev en tid då min sorg och förtvivlan ökade inför dels Roberts 20 årsdag och dels inför 1 årsdagen. Det var som att börja om igen och falla tillbaka till den 12 februari 2006. Ingen som har varit med om detsamma kan någonsin sätta sig in i hur det är att förlora en son eller dotter. Det är helt fel, det ska inte behöva vara så. Vi hade en minnesstund för Robert här hemma och några av hans kompisar kom hit. Det kändes bra att ha dom här. Vi åt lite smörgåstårta och rulltårta. De som kom hit kom vid 2-tiden på dagen. Vi hade inte bjudit hit någon speciell utan de som kände för det kom. Vi hade en tyst minut för Robert nere på hans rum och de som ville fick skriva i hans minnesbok som vi fick från John Bauergymnasiet där så många hade skrivit och uttryckt sin sorg och förtvivlan. Några av Roberts kompisar stannade kvar till 19-tiden och vi satt nere i vardagsrummet och pratade. Va skönt det kändes att få höra om alla de tokiga saker som ni hade gjort och upplevt tillsammans med Robert. Det var händelser som vi inte kände till och som Robert aldrig berättat för oss. Tack snälla ni. Det känns som om man vill veta så mycket som möjligt om Robert och vad han upplevt och sagt och gjort med sina kompisar. Allt läggs till i hjärtat och i minnet. Just nu mår jag inte så väldigt bra och tankarna mal igen. Varför! Jag tänker också mycket på om det finns något liv efter detta och om Robert ser och hör oss. Ibland hör vi olika ljud ifrån hans rum och vi känner Roberts dofter därifrån då hoppas man tror att han är med oss fast i en annan dimension. Vi älskar dig så mycket Robert och vi saknar dig. Du kommer alltid att vara med oss i våra hjärtan. Skriver vad jag tror Robert skulle sagt och som vi hade med i hans memoria 1 årsedan i Ystads Allehanda.
När morgondagen börjar utan mig tro inte att vi är lång ifrån varandra, utan varje gång du tänker på mig är jag där i ditt hjärta.
Vi älskar dig Robert
Det har nu gått en tid sedan jag skrev. Börjar återhämta mig från svackan jag ramlade ner i när det var Roberts födelsedag och årsminnesdag.
Det hände en sak den 4:e mars. Jan, Roberts pappa gick förbi Roberts datastol där han alltid satt. Jan, brukar alltid klappa på stolen och säga hej Robert. Den här gången var det som om han inte kunda klappa på stolen utan det var en kall mur som tog emot. Han kallade på mig och sa att Robert är här. Jag rusade ner men kunde inte känna någon kall mur däremot slog en kraftig perfymdoft emot mig. Det var så starkt att jag började hosta. Det var inte den vanlig parfymen han brukade ha utan en ny sort. Jag knuffade ut Jan utanför Roberts rum för att lukta på honom så att det inte var han som sprutat på sig parfym men det var det inte. Han luktade ingenting. In igen på Roberts rum och sniffade och sniffade vid hans databord. Började gråta men tror att det var av glädje att Robert gav sig till känna så starkt. Efter några minuter försvann parfymdoften. Det känns så bra när vi märker att Robert är med oss.
Jag har nu fått det emaljfotot som jag beställt på Robert och det är monterat på hans gravsten. Det är samma foto som är på startsidan. Det känns jättebra att ha en bild på Robert när vi är ute på kyrkogården. Det känns nästan som om han följer oss med ögonen. Vi pratar mycket med Robert både här hemma och på kyrkogården och jag tror det är därför som han visar sig på ett eller annat sätt. Det är för att ge oss tröst och tala om att han finns fast i en annan dimension.
Ha en bra dag Robert så ses vi här hemma. Älskar dig. Saknar.
Puss och kram
Mamma
Tänkte berätta vad som hänt sedan jag skrev sist. Roberts storasyster var hos ett medium igår 24 april och hon fick kontakt med Robert.
Jag blir jätteledsen när jag fick höra vad han sa. Det var inte meningen att han skulle ta livet av sig. Han ville bara skrämmas och det gick för långt. Han fattade inte att han var borta utan det tog 5 till 8 månader innan han insåg att han var död. Jag säger bara Gud vad hemskt. Han berättade också att det var därför han fört ett sådant liv här hemma med allt möjligt. Datan, lampor, skakningar och ljud. Han beättade också at han brukar ta på mitt hår och att jag har känt det. Det har jag verkligen gjort och det gör mig så glad att veta att det är Robert som varit och pillat i mitt hår. Först nu har han insett att han är död och har accepterat det. Han vill gärna komma tillbaka till jorden igen men måste först lära sig mer om livet. Han tycker mycket om att vi pratar med honom men vill att vi pratar med glad röst och inte sorgset. Han saknar oss jättemycket och är med oss här nere och ser efter oss. Det är lite av vad mediumet sa till Roberts storasyster. Det ger alltid lite tröst när man får höra sådana saker och jag funderar på att gå till samma medium. Jag behöver bara känna mig lite stabilare och starkare inför ett sådant möte. Det tar enormt mycket på en. Om Du nu läser det här Robert så vet du att jag älskar dig och saknar dig och så får du ha en bra dag. Puss och kram. Din Mamma.
Du skulle tagit studenten imorgon Robert. Det känns. Varför får inte du vara med? Tror inte jag orkar gå ut och höra på glädjen och ropen imorgon. Det skulle varit en stor dag för dig och för mamma och pappa.Undrar om de tänker på dig på Johan Bauer gymnasiet. Du fattas ju. Det är din namnsdag i dag den 7 juni. Robert. Grattis på namnsdagen. Ska sätta några gula rosor till Dig. Du tyckte om gult. Ha en bra dag. Älskar dig. Saknar dig. Jag har alltid dig med mig. Puss och kram. Din Mamma.
Tänkte jag skulle berätta att Robert är här hemma nästan varje dag. Vi känner hans parfymdoft på hans rum och ibland är den så stark att vi
känner den långt ut i vardagsrummet. Han har också flyttat på ett bord i sitt rum. En eftermiddag när jag skulle passera förbi hans rum hade han flyttat ett litet bord där det ligger en minnesbok som vi skriver i. Bordet står alltid vid sidan om hans fåtölj men när jag kom in i rummet såg jag att han hade flyttat bordet en meter och bordet stod precis vid ingången till hans dusch. Blev helt paraliserad och var tvungen att gå upp och hämta hans pappa. Detta är bara så otroligt. Vilka krafter våra anhöriga (Robert) har från andra sidan. På fredag den 6 juli skall hans syster gifta sig i Mariakyrkan och jag tror att han redan vet om detta och kommer att vara med vid bröllopet. Det är nog därför som han är så närvarande här hemma nu. Även ljusen far omkring här nu. Älskar dig Robert och jag vet är du är med Louisa på hennes bröllop. Ha en bra dag. Saknar dig. Puss och kram Mamma
I morgon är en spännande dag som vi (familjen) har gått och väntat på länge.
Vi ska på Storseans med Terry Evans. För dem som inte vet är han det bästa mediumet som finns i Sverige. Han brukar vara med i TV4+ program om det okända. Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar om att Robert ska ta sig igenom men man hoppas ju.
Känner att jag måste försöka slappna av och inte fokusera för mycket på det. Har hört att man då blockerar vägen genom mediet. Ska inte skriva mer nu men återkommer och berättar hur det gick. Tror att Robert på något vis vet att vi ska dit. Älskar dig Robert. Har dig alltid med i mitt hjärta. Puss och kram. Mamma
Det är idag 2 år sedan Du gick över till andra sidan. Det känns så vemodigt och sorgset. Varför skulle du göra detta. Du som hade hela din framtid och så mycket roligt och underbart framför dig. Det känns så tungt och saknaden är så stor. Alla familjehögtider och sammankomster utan dig. Det går inte en dag utan att vi tänker på dig och saknar dig. Vi tänder ljus för dig varje dag. Fick ett certifikat igår från Ulla. Hon har köpt ett träd i ditt namn i National Forest nära Yellowstone i USA. Det kändes så hedrande att vi var tvugna att gråta lite.Senare på eftermiddagen så fick vi en underbar bukett blommor från Jane som tänker på oss. Vilken underbar tjej. Ja, Robert tänk om, tänk om. Idag ska vi klippa Disa och sedan blir det som vanligt en tur ut till din gravsten. Nya blommor och nya ljus. Om det inte blåser för mycket ikväll ska vi skicka upp en ljuslykta till dig. Sen vill vi bara att den här dagen försvinner. Det är en dag som vi minns som sorgens dag. Ingen rolig dag alls. Du ska veta att vi känner av dig här hemma. Ibland längtar man bara tills vi ska vara tillsammans igen hela familjen, men vår tid är inte inne än. Tills dess har vi din ande som omger oss och skyddar oss.Din doft är alltid stark i ditt rum och vi kan faktiskt känna förtröstan av detta fenomen. Nåja Robert, nu tar vi oss tillsammans igenom denna dagen också. Ha en bra dag så hörs vi av. Puss och kram. Mamma och Pappa (Disa).