En artikel skriven av Jonas Lundgren, återfinns under rubriken Ideologisk Artikelserie.
Historiskt sätt är Honduras ett land som utsatts för kapitalistiska härgningar. Ett sargat och slitet land som börjat resa sig och återhämta sig. 1980talet var en tid då de latinamerikanska krafterna reagerade. Man kan kalla det för en extremhögerns organisation. Krav ställdes på att man var tvungen att stoppa de beväpnade ungdomsgängen i Honduras. Omvärlden och speciellt de latinamerikanska länderna väntade sig krafttag från den hondjuriska regeringens sida. Det fick man också, men inte på det sätt man väntat sig. Den numera avsatte presidenten och socialisten Manuel Zelaya ville återinslussa de kriminella gängmedlemmarna inom ramen för samhället. Precis som andra socialister ser han människor som en tillgång och inte något ont. Manuel Zelayas rival om presidentposten i Honduras förespråkade dock en helt annan linje. Det sjöng av intolerans och krav på dödsstraff för ungdomarna.
Sedan Honduras inträde i den latinamerikanska föreningen ALBA så har man renast ut en hel del onda element ur landet. Från att ha varit en militärdiktatur till att bli ett socialistiskt och progressivt land gick Honduras som också kastade ut Ronald Raygans dödspatruller Contras, vilka var tänkta att bekämpa sandinisterna, ur landet.
I Honduras finns en hel mängd förtryckta minoriteter. Ett möjligt scenario vore att dessa ställdes mot de som stöder militärkuppen, reservister och höga officerare. Honduras minoriteter står med största sannolikhet på den sida som erbjuder dem mest av frihet och människovärde och jag har personligen aldrig hört talas om att dessa värderingar alls skulle finnas inom den högerreaktionära militärens led. Med all sannolikhet står minoriteterna i Honduras alltså på Manuel Zelayas sida i konflikten. Zelaya har utlovat en jordreform som ska ge de hondjuriska minoriteterna ett större existensberättigande och bättre levnadsvillkor.
Fler demonstrationer mot den fascistiska militärkuppen i Honduras är att vänta. Militärregimen kan också förväntas att snart dra tillbaka den av Zelayas regering tillsatta hondjuriska ambassadören i Sverige. Läget i Latinamerika är spänt. Hur spänt det är har vi i västvärlden ingen riktig uppfattning om. Men vi vet en sak, att vi, som socialister, har till uppgift att värna de demokratiska framstegen som gjorts under Manuel Zelaya i Honduras och som nu effektivt demoleras av militärregimen. Vi har att värna om mänskliga rättigheter och den unga hondjuriska demokratin. Detta är vår uppgift och i Sverige pågår för fullt opinionsarbetet för Manuel Zelayas sak.
Idag inleds Stockholm Pride och jag är taggad till tusen. Jag ska jobba under lördag och söndag i Vänsterpartiets tält i Pridepark i Tantolunden. Det gjorde jag förra året också. För mig är det en självklarhet att gå i tåget också. Det har jag gjort ett antal år nu. I föregående års tåg gick jag tillsammans med min flickvän. Vi har båda två någon sorts, närmast akademisk, övertygelse om att kärleken är könlös och att människan därmed per definition är bisexuell. Sedan går vi där. Hand i hand ett heteronormativt par bland bögar och lesbiska. En av årets trevligaste dagar anser vi. Och kanske är det just därför. På grund av mitt engagemang så går vi allt som oftast bakom Vänsterpartiets röddraperade bil. Men vi kunde lika gärna gå bland ”stolta vänner” eller något liknande. Idag, när icke heteronormativ kärlek börjar bli (tack och lov) något allt mer accepterat så borde väl hela svenska folket gå i Pridetåget? Det är ju faktiskt så att om man inte själv är homo- bi eller transexuell så känner man antagligen någon som är det. En sak man ofta får höra är att Pridefestivalen har blivit en arena för politiker att visa upp sig. Vänsterpartistiska riksdagsledamoten Josefin Brink går i Pridetåget, Mona Sahlin också. Om Fredrik Reinfeldt tänker närvara vet jag inte, men jag har mina tvivel. Inte för att han skulle ha några politiska invändningar mot själva Pridefestivalen, men han har säkert bättre saker för sig än att manifestera alla människors lika värde oavsett sexualitet, exempelvis att vara ordförande i en union som arbetar för högtryck med att rättfärdiga sin existens och sin terrorbalans mot USA och Ryssland. Jag undrar varför det skulle vara något fult med att politiska partier visar upp sig på Pride. Festivalen, dess seminarier och så vidare är i allra högsta grad just det. Politiska. Och vad kan då passa bättre än att få in lite politiker? Till och med Kristdemokraterna har ju sprängt in en liten och sargad men om än existerande grupp i tåget. Det behöver inte vara fult att vara politiker eller att prata politik. Det är ett samtalsämne som annars gärna tystas ner på fester och privata tillställningar. På Pride är politiken festen. Här minglar vi runt och pratar och träffar nya människor, visst. Men här går vi också fram till de politiska partiernas representanter och ställer frågan: Vad gör ni för mig och mina rättigheter som HBT-person? Detta tycker jag är bra om något.
