In Memorian
På denna sida finns och hedras de vänner som gått bort under årens lopp. För att vi ska minnas dem och komma ihåg allt de gjort för oss.
Regnbågsbron
Alla djur som varit sjuka eller gamla återfår sin hälsa och energi. De som varit skadade och lemlästade är hela och starka igen. Precis som vi minns dem i våra drömmar om gångna dagar.
Djuren är lyckliga och nöjda men de kan sakna någon som betyder något speciellt för dem, någon som de varit tvungen att lämna. De springer alla och leker tillsammans, tills den dagen kommer då en av dem en dag plötsligt stannar till och tittar mot fjärran.
De lysande ögonen är förväntansfulla, blicken skärps, öronen spetsas, den ivriga kroppen darrar. Plötsligt bryter han/ hon sig lös från gruppen, riktigt flyger över det gröna gräset, benen rör sig fortare och fortare, tills han återförenas med den han älskar.
Du har blivit sedd och när du och din älskade vän möts tar du henne/honom i famnen och ni kramas. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. De blöta pussarna regnar på ditt ansikte, dina händer smeker återigen det älskade huvudet, som så många gånger förut du tittar in i de tillitsfulla ögonen på ditt trogna husdjur som varit borta ifrån dig så länge men aldrig lämnat ditt hjärta.
Sedan går ni tillsammans över Regnbågsbron för att aldrig skiljas mer.
(Okänd författare)
Gorgeus de Costalina
070818 - 080420
Lilla Lina var yrvädret som var mer lik en katt än en hund. Hon var alltid pigg och glad och ville jämt vara med. Kan erkänna att jag alltid föredragit Dreamie, men då är jag ju mer av en hundmänniska också. Det var absolut inget fel på henne, hon var störtskön om man kan använda det uttrycket.
Chaos har ju som de flesta vet varit lite konstig på den sista tiden. Hon har gjort utfall och varit mycket osäker och nervös, tvärt emot vad hon brukar vara alltså. Dagen började med att Lina snusade på en kasse full med hundgodis och liknande och sen gick Chaos dit och morrade för att i nästa stund göra ett utfall mot henne. Snabb som en vessla grabbade jag tag i Chaos och mamma i Lina och då låg Lina bara blickstilla. Vi tänkte mest bara att nu är hon väl så rädd att hon inte vågar röra sig, men hon hade tydligen drabbats av en svår chock. Inte en muskel i den lilla kroppen var spänd och blicken var glasartad och stirrande. Det logiska tänkandet slog in och vad gör man med en människa i choch, jo man brukar ju slå till den personen så att den väcks ur den, så vi ruskade Lina lite för att få en reaktion. (inte så mycket att hon fick wiplashshador) Vi undersökte om hon fått några skador, men det ingenting. Chaso hade tydligen bara stått över henne och vrålat. Vi försökte det mesta för att få liv i henne och jag skulle ju iväg på lokalklubbskonferensen i Sollefteå så mamma skjutsade mig till Överhörnäs medan jag försökte få liv i Lina och mamma pratade med Monica. Ingenting hjälpte och när vi kommit fram så bad vi Karin som är en van hundmänniska kolla på henne och hon sa det att när de drabbats av chock så slutar blodcirkulationen och har man otur så även hjärtat. Mamma försökte hålla henne varm och hade fått order av Monica att värma henne för att se om hon kvicknade till liv. Men när mamma väl var hemma i Domsjö så var det redan försent. Lina hade avlidit på vägen tillbaka för hennes lilla hjärta orkade väl inte längre. När jag sa det till Karin och Anna-Carin som jag åkte med så sa dom att det där anade vi för Karin trodde att hon var död redan i Överhörnäs, men mamma hade känt några hjärtslag. Tur var det att hon iallafall slapp lida för hon var troligen medvetslös större delen av tiden. Det var nog bara som att somna in och aldrig vakna mer.
Sandy's Little Oscar
870517 - 080403
Nu har även Ozkar gått ur tiden. Som jag skrev i bloggen så ringde han som ägde stallet där han var uppstallade och sa att Ozkar blivit ännu sämre när det gällde fången. Så jag och hans fodervärd bestämde oss för att avsluta hans lidande. Även fast det kändes tungt att inte kunna vara där för honom så blir jag bara mer och mer övertygad om att jag fattade rätt beslut. Han var ju trots allt gammal, triangelmärkt och hade flyttat ungefär 18 gånger i sitt 20-åriga liv. Många tyckte mest bara att han var sur och elak, men han hade personlighet som få. När man väl förtjänat hans respekt så var hans ens vän och beskyddare för livet.
När vi den 8 mars -03 åkte ner till Näsviken för att titta på en 16-årig triangelmärkt New Forest valack hade jag ingen aning om att jag skulle falla så pladask för honom. Suzette som hade honom då red honom först och när man fick se hur het han egentligen var så tvekade jag innan jag satte mej upp, men väl i sadeln så visste jag att den lurviga ponnyn med den korta pannluggen skulle bli min och vi skulle ha kul ihop. I början så ägnade jag hur mycket tid som helst på att han skulle lita på mej och vi tog promenader och skrittade runt för tat lära känna varandra, Han är också en sån där häst som man bara får en gång i livet. Han lärde mej otroligt mycket och var OFTA bussig, inte jämt men för det mesta. Som den gången ¨på en dressyrtävling då han tyckte att det var så otroligt tråkigt att göra som jag ville så när domaren gav oss startsignal så började han galoppera och det slutade med att han skenade in på framridningen för att tillslut stanna då jag styrde honom mot en vägg. Han utstrålade verkligen stolthet och självsäkerhet. En gång när jag skulle ha honom på ett bete i Sund för att kunna rida honom då jag jobbade så var det en gigantisk valack som tyckte att han var kung i hagen, men lille Ozkar med en mankhöjd på 1,45 m marscherade bara fram till giganten och när sommaren var slut så var det Ozkar som tagit över tronen i hagen. Han visste verkligen vad han ville. Ett annat minne man har är när han blev rädd för något djur i skogen och började galoppera och jag styrde ut honom på en åker för att kunna göra volter för att tvinga honom att stanna, men då fick han för sig att han skulle hoppa över en rishög som var ungefär 3 m bred och när Ozkar också insåg att det aldrig skulle gå så tvärvände han och jag och sadeln snodde runt och jag hamnade på backen. Ozkar den gentleman som han var väntade med att springa hem tills han såg att jag var på benen och när han insåg att jag inte var särskilt glad så satte han iväg. Med jämna mellanrum så stannade han till för att se så att jag var efter honom, men att vänta tills jag kommit fram det gjorde han inte utan det var huvudsaken att jag kunde ta mej hem själv.
Kort sagt så var han underbar på sitt egna lilla konstiga vis, men jag kommer att sakna honom sjukt mycket. <3
Pia
780101 - 061109
Föreställ dig din absoluta dröm häst, en snäll och schysst häst som ibland körde med några knep för att slippa gå ett dressyrpass eller som ville sätta de mer rutinerade ryttarna på plats, men som ändå var bussig mot den lilla rädda ryttaren som mest bara ville åka med. Precis så var hon min lilla ögonsten. Ingen annan kommer att vara lika underbar som hon. Hon var helt enkelt bäst, en riktig läromästare som kände när man började bli lite kaxig och då ville visa att det trots allt var hon som bestämde på vilket avstånd man skulle hoppa hindret.
Även hon var en blandras 25% New Forest, 25% Russ och 50% Arabiskt Fullblod. Vi åkte och tittade på henne nyårsdagen -99 och hämtade henne samma dag. Många minnen har man med henne. Nästan åtta underbara år fick vi tillsammans innan vi bestämde att vi älskade henne för mycket för att låta henne lida. Bakbenen hade börjat att fungera sämre och hon åt mycket långsammare nu. Sen så var det ju den kvällen då hon fick kolik och jag trodde att hon skulle dö med huvudet i min famn för ett tag så la hon ner huvudet i knät på mej och slöt ögonen och det kändes som att hon gav upp, men inte då för dagen efter var hon som vanligt.
När pappa ledde henne mot åkern där veterinären väntade så följde hon snällt med och han sa att när veterinären gav henne det lugnande medlet så la hon sig bara ner och inväntade det som skulle hända, hon visste att det var slutet och det kändes som om hon tyckte att det var skönt på något sätt. Hon var ju trots allt nästan 30 år gammal och hade stått ut med det mesta.
Bäcka
9702? - 050514
Nog för att hon var jobbig många stunder, men hon också mycket snäll och hade många goda sidor. Det var hon som fick uppfostra alla valpar och agera extra mamma.
Hon var en blandras mellan Samojed och Cattle Dog och efter att vi köpt henne fick vi veta att sonen hade parat mamman så det var riktigt mycket inavel i henne. Hon har nog inte haft det lätt i sitt liv för efterhand har vi fått veta allt hon varit med om hos sin förra ägare. T.ex. att bli slagen med en hockeyklubba.
Efter att hon blivit sjuk och aldrig riktigt blivit bra så bestämde vi oss för att det var värdigare för henne att få somna in.
