Här kommer rasstandarden att finnas snart... Ha tålamod så ska du snart belönas med en överskådlig rasstandard.
Zeke, problemhunden utan problem
Tidig februari 2003… Zeke kommer springandes mot oss i full fart och hoppar ända upp i ansiktshöjd på oss för att ge oss sina pussar och välkomnande. Ett snabbt skall och sedan tillbaka till köket varifrån han kom.
Scenariot utspelade sig hemma hos uppfödaren av vår, då 5 månader gamla, wheatentik Titiyo. Anledningen var att Zeke behövde ett nytt hem då han inte alls kunde komma överens med den äldre hanen i den familj han bodde med. Efter lite kaffe och överläggande kom vi fram till att jag och Jenny skulle ta med Zeke hem en vecka för att se hur han trivdes med oss. Två veckor senare skrev vi på ägarpappren och Zekes nya adress blev hemma hos oss.
Varför fick då Zeke ett nytt hem, kan man fråga sig när man träffar denna glada och sociala hund? Jo, i många ögon sett så var Zeke en problemhund som var aggressiv och elak av sig. De som visste bättre var hans dåvarande ägare och uppfödarna, Helena och Mikael, som visste att det låg andra faktorer bakom. Dessa var att han direkt kom i konflikt med husets andra hund som även det var en Wheatenhane, dock 9 månader äldre. Zeke var runda året gammal då allting drogs igång. Könsmognad, slyngelålder och allt vad folk nu kallar det bidrog till en ohållbar situation i det dåvarande hemmet. Ingen skugga får falla över dessa fina hundmänniskor, men situationen blev tillslut ohållbar och då kom vi in i bilden.
Mirakelmedicinen var inte att införa en ny typ av dressyr eller så, utan rakt av att ta bort stressmomentet och bygga upp trygghet. Då Zeke hade växt upp i ett hem med en annan hund hade han vant sig vid att alltid ha sällskap och det fick han av tiken Titiyo. Man kan säga att de fann varandra ganska omgående vilket också bidrog till att Zeke är den han är idag. Receptet var sålunda att ge trygghet men också kärlek och bekräftelse. Idag, tre år senare, har Zeke hunnit med både det ena och det andra. Bland annat har han tävlat framgångsrikt i utställningsringen och uppnått titlarna SUCh, FINUCh, NUCh och INTUCh innan fyra år fyllda. Utöver det har han hunnit med att tävla lite i lydnad och genomgå ett MH (mentalbeskrivning).
Det som till en början var skall och morrande från Zeke har idag bytts ut mot svansviftande och glädjetjutande. De olyckskorpar som kraxade om Zeke och hans beteende skulle jag vilja ge en tankeställare till om huruvida man egentligen kan rasen eller ej. Den silkesmjuka pälsen till trots, en Wheatenterrier ÄR en TERRIER och kommer så att förbli. Med det menar jag inte att det är korrekt med aggressiva beteenden, men få hundar är av naturen störda eller ilskna. Man kan ta reda på vad orsaken till aggressiviteten beror på. Oftast bottnar det i någon rädsla av något slag, men det kan också vara ledarskapsproblem. En hund är ju inte direkt korkad och märker direkt om det finns utrymme att ta över någon egenskap från husse eller matte som man tycker att de ger efter på. Till en början är det kanske gulligt med en hund som ska gå först och visa vägen på kissrundan, men ganska snart kommer hunden att ta det för givet att gå först och vips har man problem med dragande i kopplet.
Tyvärr är det bekvämt att avla fram en vacker och gullig ras som säljer efter sitt utseende, men inte lika populärt att ta ansvar när förskräckta valpköpare tillbaka till kenneln för råd om deras ”problemhund”. En Wheatenterrier är i mina ögon den bästa hunden och jag önskar att fler än jag kunde få den glädje ur sin hund så som jag och min sambo har fått av våra hundar. För att nå detta så krävs dock bättre information från uppfödare om att det faktiskt handlar om en Terrier och inte en Pudel eller Bichón Frisé. En instruktör på en kurs vi gick talade om för oss att det egentligen inte finns några problemhundar utan mestadels ”problemägare” som bottnar i ren okunskap om vad man egentligen har bredvid sig i kopplet. Detta fick oss att tänka till och vi insåg ganska snabbt att det stämde till 100%. Med annat förhållningssätt till våra hundar nådde vi resultat som vi knappt vågat sätta upp, på löjligt kort tid.
En annan instruktör fortsatte i samma spår men spädde på lite extra och lät en förskräckt skara åhörare få veta att ”hundjäveln skall veta att den är en hundjävel och inte förrän den vet de så kan den bli en fin vovve”. Det lät kanske väl så drastiskt men faktum kvarstår, vi tar oss an ett flockdjur när vi blir hundägare och låter vi hunden bestämma så gör den det och då får vi ta konsekvenserna för det.
Hur kopplas då åter ”problemhunden” Zeke till detta? Det görs helt enkelt inte eftersom Zeke inte är en problemhund och heller aldrig har varit det, han var bara rädd.