K   S K

Kopparås Stuteri & Kennel

 

Eftersom västgöten har en förmåga att "skaffa sig" trevliga "ägare"(meningarna äro delade om vem som "äger" vem!) har vi en gó anda i hundfamiljen här på Kopparås.

 

Känner Du Dig mogen för en liten bortbyting. En liten svensk "Pixie"(engelsk alv.Tolkiens Hobbitar var sådana. De lever i skogarna och på hedarna jfr våra "Vättar") så hör av Dig till oss. Och vi lovar Dig..........Livet blir aldrig vad det har varit!!

 

 

 

Mormor Hilda sitter tillsammans med Teddy på kökstrappan till Kopparås i början av 1950-talet                      

 

"VÄSTGÖTEN"

• är en lågbent, långsträckt kraftig och orädd liten hund med en mankhöjd på 31 - 33 cm med en tillåten differens på 1 cm uppåt eller nedåt. Förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd skall vara 2:3.
• väger mellan 11-16 kg
• har en päls som består av mycket tät och mjuk underull och halvkort, hårt tätt åtliggande täckhår. Hårlaget skall vara kort på huvudet och benens framsidor men får vara något längre på nacken, halsen, bröstet och benens baksidor.
• önskvärda färger är grå, gråbrun, grågul, rödgul eller rödbrun med ljusare nyanser av nämnda färger på nos, kinder, strupe, bringa, buk, kring anus samt på tassarna och benens nedre del. Mörka täckhår skall finnas på ryggen, halsens översida och bålens sidor.
• ljusare markering över skuldrorna, s k selmarkering är önskvärd. Vita tecken får förekomma på fram- och bakben samt på bröstet. Därutöver får vitt finnas i begränsad omfattning, t ex i form av s k strimbläs, nackfläck eller obetydlig halskrage.
• föds med stubbsvans eller lång svans. I båda fallen är alla variationer tillåtna.

 

Västgötaspetsen är

• pigg, vaken och frimodig till sin natur
• mattes och husses lilla hjälpreda som älskar att"bara" få vara med 
• har en stor "ordförståelse" och en dålig självinsikt. Jag............Vadå.......hund??
• ställer gärna upp på diverse aktiviteter som de tvåbenta har för sig som t ex lydnad - agility - viltspår - eftersök - barnpassning - vallning m m
• gör sig nyttiga för sitt land tillsammans med sina ägare som signalhundar samt räddningshundar vid Räddningsverket
• verkar i det fördolda som sällskap och glädjespridare

Men VARNING. Västgöten är en stor livsnjutare och är ofta i högre intelligens än sina "ägare". 

Det föds endast ca 200 valpar per år. Tikarna löper oftast med nästan ett års mellanrum och får i genomsnitt 4 - 6 valpar per kull.

Västgötaspetsen ingår i FCI - grupp 5:

Spetsar och Raser av Urhundstyp

 

 

 

Västgötaspets

 

 

 

Innehållsförteckning
Förord			2
Inledning			3
Bakgrund, historik, användning			4
	Utbredning		4
	Ursprung och användning		4
	Mentalitet		5
	Räddad från utrotning		5
	Stubbsvansen		6
	En överlevare		6
Avelsmål och riktlinjer			7
	Specialklubbens avelsmål och riktlinjer		7
Registreringar västgötaspets 1943 - 2003			8
Avelsstrategi för västgötaspets			9
	Genetisk variation		9
		Använd oanvända linjer mer	10
		Fördelning tikar och hanar i avel	10
		Känslighet för inavel	11
		Effektiv populationsstorlek	11
		Målsättning – genetisk variation	11
	Mentalitet & bruksduglighet		12
		Gårdshundsegenskaper	12
		Vallningsegenskaper	12
		Västgötatraditionen	13
		Vallanlagstest	14
		Mentalbeskrivning	15
		Målsättning – mentalitet & bruksduglighet	16
	Fruktsamhet		16
		Målsättning - fruktsamhet	16
	Hälsa		17
		Västgötaspetsens skadestatistik	17
		Slutsats skaderapport	18
		Stubbsvansen	19
		Chondrodystrofi	20
		Höftledsdysplasi (HD) - bort från fokus	20
		Handlingsprogram för svaghetsanlag och sjukdomar	21
		Målsättning - hälsa	21
	Exteriör		21
Källförteckning och referenser			22

 

 

 

 

Förord

 

Då det hittills inte funnits någon publikation om västgötaspetsen har jag ägnat åtskilliga år åt att samla in fakta om rasen. Min strävan har varit att tillvarata berättelser och kunskap både från dem som bevarat rasen och från landsbygdens folk innan dessa gått ur tiden.

Min tanke var att samla detta i en bok för att sprida kunskapen om västgötaspetsens ursprung, egenskaper och bakgrund, för att främja bevarandet av denna gamla svenska lantras. Det har dock alltid kommit något annat emellan, inte minst flera års arbete inom Specialklubben för Västgötaspets. Nu finns tillräckligt material för en sådan bok – när tid och ork räcker till för att förverkliga drömmen.

När Kennelklubbens projekt med strategier för genetiskt hållbar avel initierades 1998 var det självklart för mig att samla tillämpliga delar av mitt material. Kunskaper om ursprung, bakgrund och historik är väsentliga för rasers bevarande. Utöver detta innehåller min sammanställning även möjliga avelsstrategier för västgötaspetsen.

 

Marianne Gustafsson

 

 

Västgötaspetsen är som spets ursprunglig och sund. Den har i likhet med övriga nordiska spetsar en tidig fysisk och mental mognad, balans och medvetenhet. Den är spänstig och hållbar långt upp i åren och fri från rasbundna sjukdomar.

Specialklubben för Västgötaspets vill uppmuntra till avel av livliga, vänliga, följsamma, orädda och energiska hundar. Västgötaspetsen ska vara en lyhörd och vaksam gårdshund som med sin samarbetsvilja och snabba uppfattnings- och reaktionsförmåga är brukbar för nästan vilka uppgifter som helst. Den ska vara företagsam, initiativrik och framåt, visa intresse för självständigt arbete och koncentrationsförmåga vid enskilda uppgifter. Den ska ta för sig av nya upplevelser och bekantskaper tillsammans med både människor och djur.

Avelsarbetet med västgötaspets inriktas framför allt på att behålla rasen ursprunglig och naturlig, med god hälsa och fertilitet, lång livslängd, bibehållna gårdshundsegenskaper och vallanlag, en stabil mentalitet och en allsidig bruksduglighet.

Med fysiskt sunda hundar menas en sund konstitution med hög hållbarhet – frisk, rörlig, stark och robust – och som kan röra sig länge i olika gångarter, ej grov och klumpig. Sund konstitution omfattar även naturliga könsfunktioner – hanar med normal könsdrift utan överdriven hanhundsaggressivitet, tikar med regelbundna löpningar och parningsvillighet samt instinktsäkra tikar som inte har problem med att ta hand om och uppfostra sina valpar.

Västgötaspetsen ska ha vallningsintresse, dock inte så utpräglat att den far illa eller blir störd om sådan sysselsättning saknas. Den ska kunna koppla av och ägna sig åt annat när vallningen är avslutad, även i närheten av djuren. Västgötaspetsen är i huvudsak gårdshund mer än vallhund.

Västgötaspetsens vaksamhet och kraftiga skall gör den till en mycket god väktare, den är uppmärksam på allt i sin omgivning, den registrerar och meddelar varje förändring. Den uppvisar inte sällan ett visst mått av pondus inför inkräktare eller andra hot.

Med exteriört goda hundar menas typmässigt goda hundar. Begreppet typ avser summan av de detaljer som tillsammans utgör rasen västgötaspets och som klart skiljer den från varje annan ras. Västgötaspetsen är en chondrodystrof dvärg med korta ben, en något lågrektangulär spets med kraftig benstomme och starka muskler.

Två svanstyper förekommer, lång svans och medfödd stubbsvans. Svansen får bäras hur som helst. Ungefär hälften av stammen föds med stubbsvans. Stubbsvansen är sedan gammalt förknippad med rasen och har därför ett kulturhistoriskt värde, vilket Specialklubben för Västgötaspets slår vakt om. Västgötaspetsens adelsmärke, den lilla ”flaggan” ytterst på stubbsvansen, är ett raskaraktäristiskt attribut.

Förvaltningen av rasen grundas på uppfödarnas val av avelsdjur samt på den användning som dessa får. Ärftlig variation är en förutsättning för rasens möjlighet att fortleva. Därför skall aveln vara målinriktad, långsiktig och hållbar. Med hållbar menas att den inte leder till brister avseende hälsa, mentalitet eller funktion eller tömmer rasen på genetisk variation.

Specialklubben för Västgötaspets ansvarar i samarbete med Svenska Kennelklubben för västgötaspetsens bevarande i Sverige. Specialklubben för Västgötaspets vill uppmuntra till och verka för att utveckla informationsutbytet med rasklubbar för västgötaspets i andra länder för att rasen ska bevaras så väl som möjligt i förskingringen.

Avel och uppfödning ska ske i överensstämmelse med djurskyddslagstiftningen, Svenska Kennelklubbens Grundregler och Avelspolicy samt Specialklubben för Västgötaspets avelsrekommendationer.

 

Västgötaspetsen är en gammal svensk lantras. Den är unik genom sina korta ben, medfödda stubbsvans och fascinerande historia. Västgötaspetsen anses vara en av de genuint svenska raserna, en av våra äldsta inhemska hundraser. Benfynd har bekräftat att typen är känd sedan vikingatiden. Med nuvarande utseende är den omvittnad sedan slutet av 1800-talet med en fast förankring i det gamla bondesamhället på Västgötaslätten – i rollen som gårdshund, väktare och vallhund, ett viktigt nyttodjur i lantbrukets tjänst.

Den har passat gårdens höns för räven, fångat en och annan råtta, agerat barnvakt, talat om när främlingar anlänt och över huvud taget givit hals när inte allt stått rätt till. Den var en liten hjälpreda som föste hem djur från betet, var med vid småviltjakt, vaktade reviret och registrerade minsta förändring.

Rasen blev 1942 en kynologisk sensation när den upptäcktes och räddades från utdöende. Äran av att ha fått västgötaspetsen erkänd och registrerad som svensk ras tillkommer greve Björn von Rosen som uppmärksammade förekomsten av denna spetshundstyp. Genom initiativ till en inventering av det kvarvarande beståndet i Västergötland och framför allt på Varaslätten fick han fram ett litet men i typ tämligen enhetligt material för ett planmässigt avelsarbete. Det praktiska avelsarbetet låg främst i händerna på rektor K G Zetterstén.

Utbredning

De kortbenta, stubbsvansade spetsarna från Västergötland var eftertraktade som vallhundar Den västgötska vallhundstypen var sannolikt allmänt förekommande i hela den skaraborgska slättbygden under 1880-talet. Många vittnesbörd har bekräftat dess huvudsakliga utbredning just här, och att dåtidens ”avelsarbete” sköttes av de västgötska vallhundarna själva. Björn von Rosen såg västgötaspetsen talrikt förekommande i trakterna runt Vara under 1920-talet. ”Den lilla lågbenta, spetsörade, kortsvansade vallhunden med den trevligt förnumstiga uppsynen travade förståndigt med hästlassen som gick på vägarna mellan Vara, Tråvad, Kvänum, Jung och Edsvära”. Typen var så självklar och allmänt förekommande att ingen hade en tanke på att det faktiskt uppstått en ras. I början av 1940-talet förekom allt oftare inslag av främmande raser i hundarna, inte sällan av collieblod.

Ursprung och användning

Västgötaspetsen har formats av ”naturligt urval” under en tid då de starka, friska och intelligenta överlevde och fortplantade sig. Rasen utvecklades spontant genom att individerna inom ett begränsat område med likartade betingelser parade sig med varandra då de möttes vid mjölkbord och spannmålsmagasin eller sökte upp varandra över åkrarna. En riktigt genuin lantras, en byracka, som ingen hade råd eller tid att ägna sig åt. Den fick klara sig bäst den kunde och ägde sitt berättigande i att vara en trogen följeslagare till människan som alert och vaken gårdshund och en duktig vallhund till boskapen.

Hunden var ett nyttodjur. Den bodde och åt i lagården med djuren. Hunden skulle valla gårdens kor, den skulle se ut som farfars hund, den skulle vakta gården och varna för inkräktare. Det var de urvalsprinciper som gällde bland dåtidens bönder. Om inte dessa villkor uppfylldes togs hunden bort på ett tidigt stadium. Hunden var ett arbetsredskap och det fanns inte utrymme för sentimentalitet. Urvalet blev så nära det naturliga som möjligt, endast de bästa exemplaren fick överleva och gå i avel.

 

Mentalitet

Västgötaspetsen har ett livligt temperament, snabb uppfattnings- och reaktionsförmåga, är lyhörd och signalsäker med både folk och fä, en aktiv mångsysslare med starkt kontrollbehov, initiativrik, trogen och kontaktsökande och har ett påtagligt behov av kroppskontakt.

Dess värdefulla och högt skattade egenskaper som intelligens, följsamhet, energi, arbets- och samarbetsvilja, flockkänsla, vänlighet och vaksamhet är alla ett resultat av västgötaspetsens ursprung, livsvillkor och användning; som gårdshund och väktare med vallningsinstinkt och –intresse.

Rasen har i likhet med andra nordiska spetsar en tidig mental mognad. Dess höga intellektuella kapacitet kombinerad med vilja och energi medför att den har lätt för att jaga upp sig. Den kan vara lättstressad och känslig för höga ljud. Den har en stark integritet när det gäller den egna kroppen, den är rädd om tassarna och reagerar på saker som fastnar i pälsen, på fasthållning eller andra intrång i den privata sfären. Lyhördhet och medfödd samarbetsvilja gör den känslig för krav och tvång.

Västgötaspetsen använder gärna sitt arbetssätt vid lek med andra hundar. Den nafsar, stirrar eller vill agera ”polis”, dvs styra och ställa som med djurflocken, vilket kan skrämma hundar av andra raser och orsaka bråk.

 

Räddad från utrotning

Det var närmast en slump som 1942 sammanförde de båda männen Björn von Rosen och Karl-Gustav Zetterstén i det gemensamma projekt som senare skulle rädda rasen åt eftervärlden. Den gamla lantrasen från Västergötland var då nästan utrotad genom uppblandning med importerade hundraser som hunnit spridas till landsbygden.

Den lilla stammen var lokaliserad till Varaslätten och uppgavs lämna utmärkta vallare. Björn von Rosen kallade den provisoriskt för västgötaspets. Han sökte förgäves efter äldre eller nyare uppgifter om hundarna från arkiv eller fotoalbum. Ett par veckors inventering resulterade i sex tillräckligt typiska exemplar. Rasen godkändes av Svenska Kennelklubben efter en mönstring på utställning 1942 i Göteborg. Men det fanns fler hundar. Ofta sågs i traktens tidning annonser om ”små grå, kortbenta och kortsvansade vallhundar”. Alla som hade kor behövde ju en vallhund. De stubbsvansade från Västergötland hade rykte om sig att vara särskilt duktiga.

Endast tre av de funna exemplaren fick betydelse i aveln, och under de närmaste åren kunde ytterligare hundar föras in i stamboken. Självklart fick tät inavel tillgripas i början. Trots detta har rasen bibehållit sin sundhet med lång livslängd, lätta födslar, tålighet, initiativförmåga och goda vallningsanlag. Typen befästes snabbt utan att rasens goda vallhundsinstinkter gick förlorade, vilket togs som bevis för att man funnit en mycket gammal ras.

Stamboken hölls öppen för nytillskott fram till och med 1970.

När rasen fick egen standard 1943 byttes von Rosens ursprungliga arbetsnamn västgötaspets ut mot svensk vallhund. 1952 återtogs det ursprungliga namnet västgötaspets.

Alla i dag levande västgötaspetsar kan genom stamtavlan härledas till det fåtal djur som tillvaratogs 1942. Rasen har exporterats till bland annat England, Australien, Finland, Holland, USA och Canada. Samtliga härstammar från den tillvaratagna lantrasen från Västergötland. Rasens officiella namn är västgötaspets (vastgotaspets). I engelskspråkiga länder utom FCI kallas den swedish vallhund.

 

Stubbsvansen

Stubbsvansen hos västgötaspetsen är ett resultat av naturens eget urval. Detta särdrag hos den gamla lantrasen är omvittnat sedan 1800-talet och är troligen äldre än så. Att stubbsvansen uppstått och överlevt genom århundraden bevisar att dessa hundar haft så många livskraftiga egenskaper att de överlevt ett naturligt urval - den tuffaste selektionsmetoden av alla.

Stubbsvansen var så talrikt förekommande att man förr trodde att endast de stubbsvansade var ”riktigt äkta” västgötaspetsar. Denna uppfattning är så djupt rotad att den ännu lever kvar på den västgötska landsbygden. Stubbsvansen är sedan gammalt förknippad med rasen. Den har förbryllat och fascinerat och därmed betytt mycket i arbetet för rasens bevarande. Stubbsvansen har därför ett kulturhistoriskt värde vilket Specialklubben för Västgötaspets (SKV) slår vakt om.

En överlevare

Aveln inriktades i början på att välja bort inslag som man antog hade tillkommit genom inblandning från andra raser, bland annat ljusa ögon och vita tecken. Extremt krokiga framben (rokokoben) vilket är en vanlig följd av chondrodystrofi (dvärgväxt) valdes också bort i aveln, samtidigt som bra vallningsanlag, stubbsvans och grå färg prioriterades. (Numera accepteras många färgnyanser.) Utöver denna hårda gallring försvann mängder av tänkbart avelsmaterial genom naturlig avgång då valpsjukan grasserade fritt utan vaccin. Den västgötska traditionen med lösgående hundar minskade också avelsbasen genom att många blev överkörda - både i trafiken och av den egna traktorn på gården. Att rasen överlevt den snäva inaveln och den hårdhänta gallringen för olika egenskaper med bibehållen hälsa talar för att rasen ursprungligen måste ha varit genomsund och besuttit en okuvlig livskraft.

 

 

 

 

 

Avelsmål och riktlinjer  

Specialklubben för Västgötaspets anser det önskvärt med ökad dokumentering av avelsresultaten i rasrelaterade avkommebedömningar ang. mentalitet, vallning och exteriör. Ett fylligare statistiskt underlag bör kunna ge en tydligare bild över rasens mentalitet och vallanlag. SKV uppmuntrar därför uppfödare och hundägare till ökat deltagande med sina hundar i Mentalbeskrivning Hund (MH) samt SKVs vallanlagstest och exteriörbeskrivning.

 

SKVs Avelsmål och riktlinjer för avelsrådgivning

Ursprungligen fastställda av Västgötaspetsringen vid extra årsmöte 21 november 1981.

Ånyo fastställda efter smärre revideringar av Specialklubben för Västgötaspets vid årsmöte 15 mars 1997. Enstaka justeringar införda enligt rekommendationer från Svenska Kenneklubben inför arbetet med RAS 2004.

 

*	Avelsarbetet med västgötaspets inriktas framför allt på att behålla rasen ursprunglig och naturlig, med god hälsa och fertilitet, lång livslängd, bibehållna gårdshundsegenskaper, vallanlag, en stabil mentalitet och en allsidig bruksduglighet. (sid 3, 12, 13)
*	Sund konstitution med hög hållbarhet – frisk, rörlig, stark och robust – och som kan röra sig länge i olika gångarter, ej grov och klumpig. Detta omfattar även naturliga könsfunktioner – hanar med normal könsdrift utan överdriven hanhundsaggressivitet, tikar med regelbundna löpningar och parningsvillighet samt instinktsäkra tikar som inte har problem med att ta hand om och uppfostra sina valpar.  (sid 3, 16)
*	Egenskaper som bör prioriteras hos avelsdjuren är: Livlig och uppmärksam, ej hetsig. Frimodig och orädd utan tendens till skygghet eller rädsla, ej överdrivet förarbunden. Sansad – förmåga att koppla av mellan uppgifter. Intresse för självständigt arbete, initiativrik. Koncentrationsförmåga vid enskilda uppgifter. Vallanlag - intresse för vallning.  (sid 15)
*	För att behålla rasen sund och frisk för framtida generationer eftersträvas genetisk variation, med stor spridning av arvsanlag i hela stammen. Det uppnås genom användning av många olika blodslinjer, och undvikande av avel med besläktade djur. Samt att inte ta mer än en normalstor kull efter samma föräldrapar.  (sid 10)
*	Bred avelsbas är ett vitalt behov i små raser. I västgötaspetsaveln behövs många verksamma individer, helst lika många hanar som tikar. En tik bör inte lämna mer än cirka 20 valpar, och en hane inte mer än 30 valpar - med spridning på hela sin livstid, varav högst hälften (cirka 15 valpar) producerade under de tre första avelsåren. (sid 10)
*	Ur avelssynpunkt har alla rastypiska hundar (1:a eller 2:a pris vid kvalitetsbedömning) lika värde. Championtitlar ska ej styra valet av avelsdjur. Att välja avelshund enbart efter utställningsframgångar medför stor utslagning av många fullgoda avelsdjur, och minskad genetisk variation. Championat och avelsvärde är inte samma sak. (sid 10)
*	För att bevara stubbsvansanlaget rekommenderas att en individ i varje avelskombination ska ha medfödd stubbsvans.  (sid 19)
*	God könsdrift och fortplantningsförmåga (parning, dräktighet, valpning och valpvård) hos avelsdjuren är väsentlig. Fria parningar, där hund och tik klarar akten själva, eftersträvas. Hormonbehandlingar, inseminationer eller annan konstgjord hjälp till avelsdjur ska undvikas. Hanar ska ej tas i avelstjänst före 15 månaders ålder.   (sid 16)

 

 

 

*	Individer med återkommande rörelsebesvär, förlossningssvårigheter, dålig hälsostatus (som t.ex. står under regelbunden medicinering) eller har andra konstitutionella svagheter ska ej användas i aveln.  (sid 16, 18)
*	Viss känslighet för höga ljud (s.k. skottberördhet) förekommer hos rasen, och ska inte nonchaleras. Mentaliteten har hög prioritet.   (sid 15)
*	Resultat från HD-röntgen och ev. skottberördhet ska varken nonchaleras eller övervärderas, utan bör noga beaktas liksom övriga egenskaper, och ingå i en helhetsbedömning vid valet av avelsdjur. Extremt skotträdda hundar ska ej användas till avel.  (sid 15, 20)
*	Ökad dokumentering av avelsresultaten är önskvärd, och ökat deltagande i avkommebedömningar ska uppmuntras, framför allt i SKV:s exteriörbeskrivning, vallanlagstest samt SBKs mentalbeskrivning. Det är angeläget att fler individer deltar i ung ålder.  (sid 14, 15)

 

Avelsmålet anger önskvärd inriktning för rasens bevarande.

Det utgör grund för avelskommitténs rådgivning, och riktlinjer för enskilda uppfödare och ägare av avelshanar. Det yttersta avelsansvaret vilar alltid hos uppfödarna.

 

*

Avelsmålens grundsatser, enligt ovan,  repeteras vid varje relevant avsnitt.

 

 

 

 

 

 

Registreringsuppgifter för västgötaspets

Årliga valpregistreringar under en femtonårsperiod

 

1989	1990	1991	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998	1999	2000	2001	2002	2003
262	249	201	166	151	160	180	132	185	133	201	212	171	225	243

 

Avelsstrategi för västgötaspets

Rekommendationer istället för krav.

Rasen uppförökades på grundval av ett mycket litet antal ursprungshundar (founders). Stor genetisk variation har gått förlorad genom ett strängt, och av okunskap missriktat, urval för stubbsvans och grå färg under den tidiga rasaveln på 1940-50-talen. Samma effekt har flera decenniers matadoravel (överanvändning av enskilda hanar) haft. Inaveln inom rasen diskuterades offentligt inom SKV under slutet av 1990-talet. DNA-analyser är dyra, men är en väg för att få besked om genvariationen i rasen. Genetisk stamtavleanalys är en annan metod. Ingen av dessa har ännu prövats på västgötaspetsen.

Några generella riktlinjer för bevarandeavel: 1) Förlust av genetisk variation minimeras genom att använda så många djur som möjligt i aveln. 2) Varje avelsdjur bör få så många ungar som möjligt och antalet avkomlingar per individ bör vara så jämnt som möjligt. 3) Kraftig inavel, dvs parning mellan individer som är nära släkt bör i möjligaste mån undvikas. Stark inavel leder i ett längre perspektiv till ytterligare genförluster. 4) Urval som innebär att endast individer som uppvisar speciella ”önskvärda” karaktärer används i aveln bör undvikas. Sådant urval resulterar i att endast ett fåtal individer deltar i aveln, med påföljd att genetisk variation förloras. 5) En snäv rasstandard kan breddas till en rasbeskrivning som inte utestänger individer som är något avvikande ur aveln. (Råd från Populationsgenetiska enheten vid Stockholms Universitet.)

Begränsning av antalet avkommor efter varje avelshund är en möjlig väg att sprida aveln på fler individer. SKV har hittills rekommenderat högst 20 valpar per tik och 40 valpar per hane, vilket enligt SKKs genetiska expertis anses vara ”ganska mycket”.

Ett sätt att informera uppfödare och hanhundsägare om hanarnas inflytande i aveln, är genom att studera s.k. ”farfarskurvor”. Dessa speglar hur många barnbarn hunden (farfar) har. En hanhund kan ha många avkommor men om dessa används i liten omfattning, kan den hanhundens inflytande på sikt bli relativt begränsat. Det omvända inträffar om en hane har relativt få avkommor som istället används flitigt. Farfarskurvor redovisas oftast i form av kurvor eller stapeldiagram.

 

Rasens inavelsgrad 1992-2003 (nedan) visar en successivt ökad medvetenhet om riskerna, men det finns mer att göra. Enligt Svenska Kennelklubbens rekommendationer bör den genomsnittliga inavelsgraden ligga under 2,5%. Att sänka inavelsgraden och om möjligt bredda avelsbasen, är av yttersta vikt för västgötaspetsen.

 

Genomsnittlig inavel i rasen, uppgifter ur SKKs RAS-data

	År	Individer i avel	Antal födda	Genomsnittlig inavel för årets alla kullar	Högsta inavelsgrad för en enskild kull	Antal anor
	1992	66	163	5,7 %	33 %	5,1
	1998	66	158	4,7 %	29 %	5,0
	1999	75	195	3,4 %	17 %	5,0
	2000	75	214	2,8 %	9 %	5,0
	2001	78	176	3,8 %	18 %	5,1