DIYARBAKIR 
Hatice Sayans yngsta flicka heter Zindan. Det är ett tungt namn att bära. Det betyder fängelsecell. 
– Det var för att så många satt i fängelse när hon föddes, berättar mamma Hatice, kurdisk internflykting i Diyarbakir. 
Hon är en av många som förlorat sina hem i Liceprovinsen i sydöstra Turkiet, en del av det område som kurderna i sitt hjärta kallar för Kurdistan. 
Genom resten av sitt liv kommer nog Zindan, med sitt laddade namn, att få bära på minnet av inbördeskriget i Turkiet – en konflikt mellan den mäktiga armén och separatiströrelsen PKK som varade i femton år fram till 1999, när PKK-ledaren Abdullah Öcalan greps i Kenya. 
Kriget, som började med PKK:s uppror 1984 och dess försök att skapa ett självständigt Kurdistan, har kostat omätliga lidanden.

Det handlar inte bara om 30 000 döda. Bakom den siffran finns fler fasor: unga människor som anslöt sig till gerillan i bergen men som snart förlorade sina bästa år i Turkiets ökända fängelser; fångar som utsattes för sadistisk tortyr; hundratusentals människor i sydöst, kanske över en miljon, som förlorade sina hem när deras byar brändes ned i jakten på PKK; turkar som levde i fruktan för separatiströrelsens nästa attentat. 
1999 var vändpunktens år: utöver det att Öcalan greps och den väpnade konflikten upphörde fick också Turkiet status som kandidatland till EU. Det dröjde inte länge förrän den fängslade PKK-ledaren började mana sina anhängare att lägga ned vapnen. 
Vad hade då kriget tjänat till? 
Några positiva politiska resultat gav det inte, medger kurder i olika positioner som vi träffar i Diyarbakir. Men därifrån till att offentligt fördöma Öcalan är steget för långt för de flesta. Mellan raderna kan dock många leverera svidande kritik av ett krig de ser som politiskt meningslöst och mänskligt oerhört kostsamt. 
– Vapnen måste grävas ned i marken. Det kommer att öppna dörrarna för demokratiska kurdiska partier, säger Sezgin Tanrikulu, ordförande i advokatsamfundet i Diyarbakir.

Han menar att det stora problemet i republiken är att få bort statsbyråkratins ”röda gränsdragningar”, dess nedärvda skräck för att republiken ska delas. 
– De lider av paranoia. De tror att sociala och kulturella rättigheter för kurderna skulle leda till republikens delning. 
Liksom de flesta andra tongivande kurder här konstaterar Sezgin Tanrikulu att Tayyip Erdogans AKP-regering har ökat takten i reformarbetet. 
– De EU-anpassade reformer som har inletts är mycket viktiga, men de kan bara vara en början, säger advokaten, som också är lokal ordförande för en människorättsorganisation och som var en av de personligt inbjudna gästerna till Anna Lindhs begravning. 
Nu betonar han att tortyr fortfarande är vanligt förekommande i Turkiet, även om han inte använder ordet ”systematiskt”.