Atlas, Hrekkur, Heba & Blossom

Nyheter

Nyheter så ofta som möjligt

view:  full / summary

T?fran p? Birgittakurs

Posted by hrekkur on March 5, 2012 at 8:50 AM Comments comments (0)

Igår var det premiär för Töfran att vara med på Birgittakurs. Hon var väldigt duktig, det ska bli roligt att utvecklas tillsammans med henne. V ifick träna mycket på jag ska sitta rakt och ge ramen även om hon vinglar och så fick vi övningar att bygga upp hennes stabilitet. Som Birgitta sade "Töfrans problem är inte att hon behöver lösgöras utan hon är nästan för lösgjord". Hon behöver muskler som stabiliserar hennes rörliga bakknän. Jag måste tänka på att inte be om Hrekkursamling utan bara några steg där vikten läggs bakåt. Väldigt spännande dag.

Först var hon publik.

Sen var vi med på kursen

Ifall någon vill se riktiga "nördigheter" så finns filmer upplagda på min kanal MrHrekkur på YouTube.

Isprinsessan, B?ra och annat

Posted by hrekkur on February 20, 2012 at 12:45 AM Comments comments (0)

Förra hösten och vintern hämtade jag hem min fina Töfradis frá Laekjamoti från Island. Med Susanne Myhre, i vår familj kallad Toppa-Susanne och jag åkte till Norrköping den 12 november för att hämta henne. När vi kommit till Ulricehamn ringde telefonen. Planet hade aldrig lyft från Keflavik på grund av dimma i Norrköping. Vi fick vända och åka tillbaka nästa dag och efter en låååång väntan på Norrköpings flygplats fick vi lasta Prinsessan och åka hemåt. Vi lastade av henne mitt i natten, hon fick rulla sig i paddocken och sen stå innen till nästa morgon då hon fick träffa sina nya kompisar i hagen.

Här väntar Töfradis på Norrköpings flygplats

Hemma fick hon vila i över en månad. Vi tog in henne och borstade, hon fick komma in och äta mineraler och pysslas med. Medan jag var i Antarktis tog Tina även med henne på promenad ibland så att hon fick se sig omkring. 

Sen dess har vi börjat rida henne och det går riktigt bra. Hon är pigg, väldigt snäll och lättlärd. Här är några bilder.

Först hennes fantastiska boxskylt, målad av Anette Lindmark på stallet.

När Sandra var här i februari passade vi på att rida lektion. Här kommer vi i trav.

Här med.

Och här i tölt.

Sandra passade även på att prova Hrekkur. Så här fin var han.

Här kommer han i galopp.

Och här i tölt.

På nyårsafton försvann mitt fina 1-klassto Bára. Hon var bara puts väck. När Sandra och Raggi skulle ta in alla hästarna inför nyårsaftons fyrverkerier var fölet Rakel där men inte Bára. Vi tror att hon kanske gått ner sig i ett djupt dike, sådant händer på Island ibland. Sandra, Raggi och massor av andra har finkammat hagen, åkt snöskoter och letat, kollat igenom flockarna på granngårdarna och efterlyst Bára, men ingen häst. Det är väldigt sorgligt. Tur i oturen att hon fick ett stoföl och att jag har henne kvar. Bára var dräktig med Adam frá Asmundastödum, det hela är riktigt sorgligt.

Det finns ju alltid en skaderisk när hästar får leva hästliv. Jag tänker som så att hon i alla fall fick ett fint liv. Andra hästar som står i små fyrkanter lever ju som i ett dike hela livet. 

Chiles fjordlandskap och Antarktis

Posted by hrekkur on February 19, 2012 at 6:25 AM Comments comments (0)

Det var temat för resan vi följde med på i november 2011. Vi visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss när vi mötte upp med min syster Karen på Arlanda. Det var riktigt spännande. Vi åkte med Äventyrsresor, något som också var helt nytt för oss som är vana att resa själva. Vi hade fått små adresslappar i plast att sätta på ryggsäcken för att känna igen varandra och på planet till London var det spännande att se vilka som hade lapparna. Det syntes ändå ganska tydligt på att vi alla hade vintriga fritidskläder på oss. Utöver oss som var turister var även en erfaren sydpolsresenär Olle Melander som även arbetat politiskt i polarforskningssammanang. Och så Anders Elmfors som mötte upp i Buenos Aires och kunde allt om faunan och floran, i synnerhet fåglar. Båda två guidade på ett just lagom sätt och höll många intressanta föredrag.

Som sagt, vi flög till Buenos Aires där vi hade efter att ha fått våra hotellrum och ätit lunch gav oss iväg på två vandringar. Ulf hängde med Olle och det gäng som besökte skeppet Uruguay som räddade Otto Nordenskjölds expedition efter att expeditionens fartyg blivit krossat. Syrran och jag hände i stället med det gäng som tillsammans med Anders gick en rundvandring i Parque Biológico där vi tittade på fåglar, vilda marsvin och blommor. 


En duva med stadsbegyggelse i bakgrunden.


Passiflora. Kolla den lilla röda baggen i bild.


Vi såg svarta humlor.


Efter en god middag på en argentinsk grillrestaurang med gigantiska portioner så kröp vi ner i säng. Nästa morgon var det dags att flyga till Ushuaia, en av världens sydligaste städer. Där skulle vi mönstra på MS Fram, vårt hem de närmsta två veckorna. Nu hade vi också lärt känna våra medpassagerare, ett härligt gäng från olika delar av Sverige.

Uffe och jag i Ushuaia. Det blåser på rätt bra.                                     Foto: Karen Benzian



Fartyget MS Fram i bakgrunden. Snart dags att mönstra på.   Foto: Karen Benzian


Vi hittade till våra hytter. Syrran fick dela hotellrum i Buenos Aires och även hytt med Kari från Kungsbacka. När vi kom ut på däck så berättade Kari att det gick att beställa förnödenheter i form av småflaskor till kylskåpet i hytten. "Men då måste vi först flytta dina skor från kylskåpet, Karen!". Någonstans där bröt vi ihop i skrattparoxsysmer.

Glad syster Yster efter att vi fått reda på att hennes skor bodde i kylskåpet. 


Nästan tårar i ögonen.


Glad, gladare....


Även Ulf och Kari hade kul!


Fotointresset ombord var stort.                                             Foto: Karen Benzian


Sen eftermiddag började båten röra sig utåt och via Beaglekanalen tog vi oss in i de Chilenska fjordarna. Vårt första stopp var Puenta Arenas, som ligger ännu sydligare än Ushuaia och där var vi ett gäng som skulle åka till nationalparken Torres del Paine. Under färden dit passerade vi många spektakulära glaciärer och fantastisk natur. Vådret var fantastiskt, klart och vårvarmt och nog tyvärr ett bevis på att den globala uppvärmningen smälter glaciärer med vattennivåhöjning som följd.


Ulf språkar med Anders Elmfors i det vackra vårvädret.


Vi som skulle på utflykt mönstrade av och åkte med buss till Puerto Natales där vi övernattade. Nästa morgon åkte vi mot nationalparken. Vårt första stopp var vid grottan Cueva de Milodón. Milodón var ett björnliknande växtätande djur som levde för ungefär 10.000 år sedan. I grottan har man hittat rester av Milodón, av dvärghäst och också av människor. Grottan upptäcktes 1895 av Herman Ebenhard och 1986 kom Otto Nordenskjöld och undersökte grottan. 


Här går Karen och Håkan inne i grottan som var otroligt mäktig. Den var som en stor ressonanslåda, när man stod inne i grottan kunde man lätt höra vad de som var på väg in sade.


Den här bilden har sin egen historia. Innan vi mönstrade på var vi flera som passade på att köpa med oss gott argentiskt vin, en och annan whisky eller likör. När vi gick ombord röntgades våra väskor och spriten beslagstogs. Vi var inte så nöjda med det. Inte för att vi nödvändigtvis behövde spriten utan för att vi tyckte det kändes fånigt att få sitt bagage genomsökt och våra ägodelar tagna. I informationen vi fått innan avfärd stod det att vi enligt norsk lag inte fick dricka medhavd sprit på allmänna utrymmen men inget annat. Så nu när vi mönstrade av tog vi med oss vår sprit och nu skulle den minsann gå åt. Så här bjuder Kristina whisky i kaffet till Olle och Elisabeth som låter sig väl smaka. Och under den långa bussfärden tillbaka till båten passade vi svenskar på att bjuda alla på vinprovning för att spriten skulle ta slut. Till Hurtigrutens heder ska vi berätta att de kollade med sina jurister och sedan gav tillbaka spriten som var kvar ombord till oss. 


En Lesser Rhea flyr vår buss.


Och en Guanaco tycker vi är för närgågna. Ewe plåtar det vackra snabba djuret.


Här har vi stannat för att plåta lite. Och det är just vad Olle och Ulf gör.


En Greyhooded Sierra Finch 


Syrran, Arne och Håkan jagar fotoobjekt.


Vacker buske som jag inte kommer ihåg vad den heter.


En Guanaco visar upp sig.


Austral Negrito med en stor larv


En kondor sitter och vilar några hundra meter bort.


Vi besökte ett vattenfall. Pelle vågar sig nära och plåtar det storslagna.


Även bergen är storslagna. Ulf föreviger medan Åsa är på väg ner.


Här har vi besökt en sjö med kalvande isberg i. Tyvärr lyckades jag inte plåta ett enda isberg här, däremot jämför Karen och Ulf sina bilder.


Nu körde vi tillbaka till båten och en god natts sömn. Nästa morgon fick vi en glad nyhet. Vi var tillåtna att gå ombord på Magdalena-ön, full av Magellanpingvin. Det var första gången vi skulle få prova de små polarbåtarna som skulle ta oss på många landstigningar under resan.  Resenärerna var indelade i olika grupper och vi från Äventyrsresor var med i grupp 2. Så som andra gäng blev vi kallade ner på däck, fick ta på oss flytvästar, visa upp våra hyttnycklar, aka betalningsmedel, aka legitimation och så kliva ombord. Varje liten båt tar 8 passagerar och i land väntade "The expedition crew" och hjälpte oss av båten, gav oss förhållningsorder och en tid att passa. Att se tusentals pingviner på en gång var otroligt mäktigt och jag tror att mången tår trillade av att se de fina fåglarna.

Här kommer syster Karen i land på Magdalena-ön. Thumbs up för att åka polarbåt!


Pingu-bebis.


Samtal. 


Happy feet


En ugnsfågel. Namnet har den för att boet ser ut som en lerugn.


Efter utflykten till Magdalenaön stod det glaciärspaning på agendan. Här är några av spanarna.


Olle och Anders väntar på glaciärer i solskenet.


Fartyget stannade till vid en ö där en kondorfamilj hade bo. Ungarna var flygfärdiga och hela familjen var i farten.


Delfiner följde oss.


Garibaldiglaciären längst in i fjorden passar på att kalva medan vi ser på.


En segelbåt har letat sig in i fjorden.


På kvällskvisten lade vi till i Eldslandet, i Puerto Williams. Vi fick lära oss att vem som helst får flytta till Eldslandet och helst bilda familj för att öka befolkningen i denna glest befolkade del av världen. Från Puerto Williams gick två vandringar, vi valde att gå med till en liten nationalpark. 

En slinga av "blåjackorna" från båten.


Efter en tur i parken och en timmes vandring tillbaka så avslutade vi i vattenhålet Puerto Williams Jaktklubb (läs Yacht Club). Här lägger de som ska segla söder ut mot Antarktis till för att invänta bra väder. Och vad de gör för att samla mod kan vi bara gissa oss till. Vi provade i varje fall specialiteten Pisco Sour, god som saft och ....

När vi kom in i klubben som ligger i en gammal pråm så möttes vi av stående ovationer och applåder av ett fnittrigt gäng.

Ulf och Kari på väg mot klubben


Interiör från Jaktklubben


En Pisco Sour senare. Rena fnittervätskan vill jag lova.                        Foto: Fredrik Moell


Kari utanför klubben, på pråmen.


Här ligger Fram och väntar med god middag ombord.

 

Det här var sista stoppet innan vi skulle bege oss ut till varje sjömans test av sjöben. Vi hoppades få gå iland på Kap Horn men det blåste så mycket att det inte var möjligt. Istället åkte vi runt ön där Kap Horn ligger och gav oss ut på Drakesundet.

Ulf och Karen på däck med Kap Horn i bakgrunden.


Vacker utsikt från båten medan vi rundar ön med Kap Horn på.


Många av oss var nervösa och hade sjösjuketabletterna i beredskap. Och nog gungade det, i varje fall första dagen. Sen förvandlades sundet till något ovanligt berättade de som arbetade på båten, det blev stilla, soligt och de flesta av oss valde att sitta på däck och läsa. Expeditionsledaren Karin döpte sundet till Drake Lake. Men trots det milda vädret så suger havet nedår så det blev allt en tablett i alla fall.

 

Här ute följdes MS Fram av havsfåglar. Olika stormfåglar och albatrosser var intressanta att följa, speciellt som vi på föreläsningar ombord fick lära oss mer om de här spännande fåglarna som tillbringar i stort sett hela livet flygande till havs.

 

 

Sydlig jättestormfågel. Den här är nog rejält gammal eftersom den är så ljusgrå.


En kapduva visar sitt vackra mönster.


Under överfarten passade vi på att prova ut de MucBoots vi skulle ha när vi landsteg. De förvarades på nedre däck, där vi gjorde oss i ordning för landstigning och gick ombord Polarbåtarna. Stövlarna desinficerades innan och efter varje landstigning. Vi fick också ta med våra mössor, vantar, ytterkläder och ryggsäckar för dammsugning så att inga frön sprider sig till de Antarktiska öarna.

Nu var det dags för vår första landstigning bland öarna som tillhör Antarktis. Vår "Grupp 2" var först ut ibland på Yankee Harbor. Allra först åker expedionsteamet i land och förbereder för oss turister. I land finns proviant och tält ifall vädret skulle friska i eller katabatiska vindar sätta fart. 

En elefantsäl betraktar oss medan vi betraktar den.


Åsnepingviner poserar


Åsnepingvinsdiskussion


Det här tror jag är en Wedellsäl. Eller är det kanske också en elefantsäl. Han verkar undra om vi riktigt kloka.


En sten med lavar på.


En Åsnepingvin spankulerar.


Tillbaka till båten för lunch. MS Fram passade på att tuffa vidare och lägga till vid Half Moon Island där nästa landstigning var. Här häckar Hakremspingvinen.

Två hakremspingviner på väg ner till vattnet. Det röda är rester av avföring med krill i. När de är så här röda har de varit på land ett tag, när de kommer upp ur vattnet är de rena och silverglänsande. Däremot kan då vingarna vara lätt rosa på grund av att blodcirkulationen i vingen är i full gång.


Rätt söt, eller hur? Pingvinernas clown-face!


Skarv går in för landning


Happy feet II


Solo


Lätt upprymda tog vi en drink i baren och åt en god middag ombord på Fram. Nästa dag var det dags för landstigning på Paulet Island som ligger på östra sidan om Wedellhavet. Här häckar en stor koloni Adeliepingvin. Direkt när vi stigit i land såg vi hyttan där expeditionsteamet från båten Antarctic överfintrat efter att fartyget förlist. Många av oss valde att vandra upp för ett berg för att beskåda Wedellhavet. Jag bestämde mig för att sitta i snön och solskenet och blicka ut över pingvinerna och isberg som flöt förbi. På ett berg häckade blåögda skarvar.

Expeditionsteamet ger sig av mot Pauletön.


En härlig vy medan man sitter på rumpan och njuter


Två Adeliepingviner med punkfrillor.



Sleek!

Observera den rosa vingen, det är blodcirkulationen som kommer igång av det kalla vattnet.


På eftermiddagen var det meningen att vi skulle landstiga igen, den här gången på Brown Bluff på det Antarktiska fastlandet. Nu fick vi se vad de katabatiska vindarna kan göra och det blev omöjligt att landstiga. I stället blev den en lugn eftermiddag ombord, tid för en drink och att sitta och ladda ner alla bilder vi tagit.

Nästa dag lyckades vi landstiga Antarktis fastland. Den här gången vid Almirante Brown, en argentinsk forskningsstation som för det mesta är obebodd. Här häckar åsnepingvin men den största happeningen var att klättra upp för ett berg och åka kana ner.

Här kommer en medpassagerare nedfarande


...medan Kari är på väg upp. Rudolf i röda jackan är en av expedition team.


Kristin och Fredrik pausar inför sin färd nedför


Fram på redden


Nästa morgon tuffade fartyget vidare in i Lamaire Channel. Vädret var kav lugnt och medan vi plöjde genom isen var det några som såg både säl och späckhuggare. I polarbåtarna åkte vi kring bland isbergen, det var väldigt imponerande.

En slidnäbb flyger över oss.


En del av vårt gäng i en polarbåt


Små båtar i ett mäktigt landskap...


Häftiga färger


Medan vi åt lunch ropade de ut i högtalarna att några skulle kunna få åka i polarbåtarna efter MS Fram när hon gick tillbaka genom kanalen. Först till kvarn... Nu gällde Survival of the fittest och fittest var Kari som hamnade långt fram i kön och bokade in sig, syrran och mig. Vi fick de absolut sista platserna. När det väl var dags visade det sig att en polarbåt gått sönder men med tur kom vi med. Vi fick sätta på oss överlevnadsdräkter och sedan kliva ner i båtarna.

Så här lycklig var Karin, vår expeditionsledare som skötte sitt jobb med den äran, när vi fick åka efter Fram.


The "Mothership" bryter is åt oss.


Lika lycklig är John Chardine, fågelexpert och fågelfotoexpert som hållit många välbesökta föreläsningar ombord.


Polarbåt med ett extra vackern namn precis som vår dotter Hannah.


Vi kom sälarna nära.


På eftermdidagen landsteg vi Port Lockroy, en före detta brittisk forskningsstation som restaureras och habiteras av ett gäng tjejer och en man. På stationen finns ett museum och en shop. Surrealistiskt att betala med kreditkort mitt ute i intet. Jag passade på att bli medlem av Antarctic Heritage Trust

Museet var spännande att se, det måste varit riktigt tufft att bo här. 

Köket


Utsikten från köket


Port Lockroy, kom!


Väggmålning


En av Fredrikarna. När de ropade ut i högtalarna att det var dags att gå iland på det Antarktiska fastlandet blev han så ivrig att han missade en alldeles för ren glasruta ut ur fartygegets shop. Så istället för landstigning blev det sjukan. Men nu var han fit for fight igen.


Nästa morgon seglade vi in genom Neptun´s Bellow,  Deception Island. Det är en stor vulkanisk ö där själva vulkanens topp kollapsat när magman försvann och bildad en två och en halv mil bred sjö, eller snarare en krater med havet i. Det finns en smal passage att gå in igenom och det gjorde fram. Planen var att vi skulle besöka Whalers Bay, en gammal valfångststation, men där var det för mycket is så istället landsteg vi vid Telephone Bay. Jag tror aldrig jag har besökt ett så sterilt landskap. Svart av lava och vitt av snö. Det finns flera subkratrar på ön, en av dem vandrade de flesta av oss kring. Jag bestämde mig för att avstå, men ångrade mig efteråt.

Svart, vitt och en orange exepditionsjacka.


En segelbåt har hittat lä


Ibland hittar man märkliga ting.


Och ibland gör man märkliga saker. Som att bada jaccuzzi och dricka öl mitt ute i en vulkanö i Antarktis.                                                                         Foto: Åsa Julin Tegelman

En landstigning till blev det på Deception Island, Här passade flera på att bada. Jag skyllde på att min baddräkt var blöt efter jaccuzin men passade på att plåta några av de modiga. Här kommer Lotta!


En åsnepingvin floppade upp ur vattnet. Han undrade nog vad vi pysslade med.


Här är det Kari som doppar sig.


Karen och åsnepingvinen tittar nyfiket på varandra.


Det bubblar och ryker ur marken.

Nästa dag var det dags att ta farväl av Antarkis och segla tillbaka över Drakesundet som uppförde sig riktigt väl igen. 

De här två fågelbilderna får avsluta ett långt blogginlägg.

En Kap-petrell eller Kapduva


Och två stormfåglar vinkar farväl.


Bára frá Litla-Tungu

Posted by hrekkur on July 25, 2011 at 2:46 PM Comments comments (0)

Kom på att jag nog måste visa Rakels mamma Bára in action. Gisli Gislasson rider och Eva Lodfelt tog filmen i mars-2010.

You need Adobe Flash Player to view this content.


Island, Landsmót, hästar och vänner

Posted by hrekkur on July 22, 2011 at 4:07 PM Comments comments (1)

Nu var det riktigt länge sedan jag skrev på bloggen. Hebas död tog lite musten ur mig och tillsammans med en vattenläcka vi hade i huset under julhelgen så blev det för mycket. Jag har inte haft plats för min vanliga dator utan har bara min lilla bärbara vid en bänk i köket. Men nu ska jag i alla fall försöka skriva lite.

Den 23 juni var det dags att åka till Island. I år skulle ju äntligen Landsmót bli av. Jag åkte några dagar innan för att hinna träffa Sandra och Raggi, Embla och nya familjemedlemmen Sindri. När Iceland Express landade så kände jag det där förväntansfulla pirret blandat med en härlig "hemma-känsla". På Keflavik träffade jag Hanna Oscarsson som skulle åka med mig upp och efter att vi tagit ut hyrbilen började vi resan till Blönduós. Vi pladdrade och hade kul vilket innebar att resan gick som ett huj.

Efter att ha träffats och ätit en god middag så gick Sandra, Embla och jag ut i fölhagen så att jag fick träffa årets föl.

KKylfas föl Hattur frá Efri-Myrum efter Kvistur frá Skagaströnd med kompisen Aska.


Här är Aska igen tillsammans med min Báras föl Rakel frá Agöthuhofi. Pappa är Hrodur frá Refsstödum och det ska bli spännande att se vad det blir av söta Rakel som har blup 119.

Här är en till bild på Rakel.

Rakel blev modig och började jaga hunden Max.

Här är Elding med sitt vackra hingstföl Esjar efter Adam frá Asmundastödum. Snacka om resning.

Nästa kväll var det dags för Embla att visa mig hur hon rider Töfradis. Jag var så klart jättenyfiken eftersom Töfradis ska komma hem till Sverige i höst. Det är viktigt att starta ridpasset med en puss.

Sen måste man borsta och är man inte så högt över marken är det bra att ta en stol till hjälp.Töfradis som aldrig varit med om något sådant var lite orolig men behärskad.

Söt ryttare på söt häst. Och en söt mamma också.

Baklänges, No problem!

Balansövning.

Nöjd häst och stolt ryttarinna.


På lördagen var det dags att släppa unghästar på fjället. Först skulle de avmaskas. Raggi drev in dem en och en i en liten fålla och där avmaskades de. När alla var klara drevs de upp på fjället för några månaders härlig sommarsemester. Det var roligt att få titta på Sandras och mina föl Eygló och Ester. Båda ser jättefina ut.

Söndag startade Landsmót och redan första dagen var det dags för Fruma frá Akureyri, uppfödd av Sandra och Raggi. Det är inte illa att ha kvalat till Landsmót, det är bara gräddan av hästarna på Island som får vara med där.

Här är Fruma, visad av Mette Mannseth.

På måndagen åkte Hanna, Evelina (som arbetat hos Sandra och Raggi under våren) och jag till Akureyri för att hämta Anette Alsterå och hennes son Simon som skulle landa på kvällen. Vi åkte redan till lunch för att hinna besöka N66-outleten och hinna äta lunch på Restaurang Greifin. Jag tycker mycket om de funktionella kläderna från North66. De är hållbara, snygga och håller väder och vind stången.

Det var så roligt att träffa Anette och Simon. Vi åkte tillbaka till Efri-Myrar och snackade en bra bit in i natten. Medan vi varit i Akureyri hade Raggi tävlat blott 5-åriga Stikla i B-flock. Han sken som en sol och var helnöjd med den unga talangen.

Nästa dag var det dags för svenskägde Maur frá Fornhaga att tävla A-flock.

HHär kommer Maur och Raggi i flygande pass.

Nästa dag skulle vi släppa ut Sandras och min unghingst Abel frá Efri-Myrum (e. Álfur frá Selfossi och Kylfa) bland de andra unghingstarna. Eftersom Abel är rätt tuff hade de andra hingstarna fått gå ihop i den nya hagen några dagar, men de kände alla varandra sedan förr.

IInnan det var dags att släppa Abel passade Sandra på att visa mig honom.

Anette och Simon var med och tittade på.

Här springer Abel ut i hagen.                                         Foto: Anette Alsterå som nu har tagit alla bilder från hingshagen.

NNär Abel träffade de andra unghingstarna så började han omedelbart fightas med den andra 3-åringen. De andra yngre hingstarna var nyfikna men blandade sig inte in i leken.


Max tyckte det var spännande och vallade ihop alla på led.

Det gick rätt hett till.

Snart lägrade sig lugnet i hagen igen. Abel är rätt ståtlig.

På lördagen var det dags för prisutdelningen bland avelshästarna. Solen prålade och publiken jublade.

Välkända inslag bland publiken.

Vinnaren av 5-åriga ston. Kolka frá Hakoti med 8.51

Här kommer vinnaren av 6-åriga ston, Maria frá Feti.

I

I klassen 7-åriga ston och äldre blev det svenskuppfödda och svenskägda Thora frá Prestbae i topp. Stolta Inga och Ingar Jensen skiner i kapp  med ryttaren Tóti Eymundsson. Thora fick 8.77 i totalpoäng. 


2:an Thrift frá Holum med 8.55 i poäng.


Den som får avsluta mitt långa inlägg från Island blir världens högst bedömda islandshäst, blott femåriga Spuni frá Vesturkoti. 8.92 blev hans totalpoäng. Vad sägs om 9 för tölt och trav, 10 för pass, 8.5 för galopp, 10 för vilja, 9 för form under ryttare och 8.5 för skritt. 

Som sammanfattning av årets Landsmót får jag nog säga att det var ännu häftigare hästar i år. När man låg i mitten av ovalen med kameran i högsta hugg och hörde 9 för pass, 9 för pass, 9 för pass... så kändes det nästan overkligt. 

Doris, Rakel och enhandsfattning

Posted by hrekkur on May 14, 2011 at 9:38 AM Comments comments (1)

För några dagar sedan fick jag en bilder från Marita på Leiionspitz. Bilden var på Blossoms dotter Ockra, eller Doris som hon kallas. Hon är lite över ett år nu och liksom sina kullsyskon svart. Jag tycker hon ser ut som en perfekt blandning av mamma Blossom och pappa Cactus.

Doris i egen hög hundsion                                               Foto: Marita Carlstedt

En huvudstudie                                                             Foto: Marita Carlstedt

I morse fick jag glädjebud från Island. Min Bára frá Litla-Tungu fick sitt första föl i morse. Fölet, som är efter Hro∂ur frá Refsstödum ska heta Rakel frá Agötöhofi.

Rakel, alldeles nyfödd med mamma Bára.                                      Foto: Sandra Marin

Även Kylfas fyra år gamla stoföl Gledi fick jag kort på. Här är hon!

Sen tänkte jag rapportera från Wahlsund och våra ridveckor med Birgitta Järnåker. Efter att ha få ridit Karamelle i två dagar var vi säkra på att Hrekkur var bra i sitt ben så att jag kunde rida honom. Vår fokus den här gången var att han skulle skjuta på lika mycket med båda bakbenen. Sista lektionen red vi på blank stång och en hand. Det är häftigt att det gick så bra. Vi har fortsatt även hemma och är nog lika belåtna både Hrekkur och jag.

Tre l?rom?stare

Posted by hrekkur on April 29, 2011 at 4:54 AM Comments comments (1)

Sista månaden har jag haft den fantastiska ynnesten att rida tre riktiga läromästare. De två första var när vi var hos Ewa-Kristina Pettersson i Umeå. Utöver att se henne rida sina fina hästar och få oss massor av tankar till livs så fick Magdalena som jag reste med och jag rida på Judith, en kallblodstravare, och Frost en bruksnordishingst.

Judith var så himla fin. Gjorde man lite galet där uppe på ryggen så var det som att hon sa att "jaha, du vet ju inte alls vad du håller på med, jag gör så här i stället till dess det blir rätt". Med underbara Frost var det som att han sa "Lilla hjärtat, till dess du trasslat ut dina hjälper så glider jag runt i det jag höll på med". Båda hästarna var så välskolade och så snälla. Det är intressant och nyttigt att få rida hästar som kan så mycket och samtidigt har ett sådant tålamod med den som inte är lika välskolad där uppe på ryggen. Ewa-Kristina en fantastisk pedagog som lyckades förklara vad man höll på med där uppe.

Första passet fick vi vara i lina. Fina Judith som var som en stor Heba. Det kändes fint att sitta på henne eftersom jag just tagit beslutet att Heba skulle få somna in. Att sitta på Judith var som att få behålla en bit av Heba i hjärtat.


Frost lärde oss hur det går till att göra galoppanslag.


Några veckor senare skulle Susan och jag åka på vår årliga lyxresa till Birgitta och bo på Wahlsunds säteri. Lördagen en vecka innan hittade jag Hrekkur rejält halt i hagen. Det kändes verkligen som att jag har maximal otur just nu. Först Heba och så Hrekkur. Veterinären ordinerade boxvila (blev sjukhage) och smärtstillande. Torsdagen innan vi skulle resa var Hrekkur fri från sin hälta. Troligen hade han sträckt sig när grabbarna busade kring i hagen. För att vara extra försiktig fick han vila de två första dagarna här på Wahlsund och jag fick i stället rida ytterligare en läromästare. Birgittas 26-åriga Karamelle. En riktig Lady med stort tålamod. Även här fick jag känna på att om jag gör rätt blir det rätt. Efter att rida de här tre hästarna förstår jag också hur mycket Hrekkur kan, hur välskolad han börjar bli fast på islandshästvis där gångarterna ofta strular till det så att det tar längre tid. Och där man ofta får ha ett annat mål än med en "tregångare". 

Karamelle och med mig på ryggen. Inte kan man se att hon är 26 år?

Heba - min urkraft har f?tt somna in

Posted by hrekkur on April 4, 2011 at 5:06 AM Comments comments (1)

Förra veckan var en märklig vecka. Magdalena och jag skulle åka till Ewa-Kristina Pettersson i Umeå för att rida lektioner på hennes välskolade hästar. Dagarna innan växlade Hebas tillstånd och in i det sista var vi tveksamma om vi skulle kunna fara. Men så på tisdagen mådde Heba mycket bättre och vi åkte till Umeå.

På onsdagen ringde medryttare Tina och berättade att Heba blivit akut sämre med hög feber. Jag fick sätta mig hos hingsten Frost och känna hur jag ville göra och jag bestämde mig för att det fick vara nog för Heba nu. Hon hade lidit rillräckligt. 

Underbara Tina, hennes man Jonas och veterinär Josefina från distriktet såg till att Hebas övergång till vila blev stillsam och fin.

Nu saknar jag mitt fina sto. Jag saknar att bli mött vid grinden av ett gnäggande. Jag saknar att Heba öppnar boxdörren för att puffa ut höet och äta i gången. Aldrig mer ska jag få sitta på hennes rygg och känna kraften och välviljan. Ingen tapirnos när vi kliade henne på bästa ställena. Hon var vänligheten själv men med en smula humör. Hon ville alltid framåt. 


Heba ?r hemma!

Posted by hrekkur on March 28, 2011 at 3:40 AM Comments comments (0)

I fredags åkte Anette Lindmark och jag upp till Skara och hämtade Heba. Där hade hon stått på Hästkliniken i över två veckor.

Det har varit en pärs, jag har varit så orolig för henne. Efter massor av infektioner som hon aldrig blev bra ifrån, svullen nos, svullna ögon och en trött häst så hittade vi tillslut vad som var felet. Hon hade två kindtänder i överkäken som aldrig slutit sig. I hålen som var i stället fanns det matrester och hon var kraftigt infekterad i munhålan. Tandläkare Ylva Rubin rotfyllde hålen provisorikst. Då började Heba snora. Tjockt gult snor som flög åt alla håll. Ylva Rubin rensade och gjorde rent igen. Men snoret bara tilltog och så började Heba trilla omkull.

Första gången var en söndag. Pernilla på stallet såg hur hon trillade på raka ben. Veterinär och jag rusade till stallet men då var Heba helt normal. Veterinären gjorde neurologisa tester och Heba svarade fint på alla.

Men sen hände det igen. Just som jag landat i Zürich och satt på tåget in till stan ringde Anette från stallet och berättade att Heba vält igen. Fantastiska Susan och Tina tog ledigt från sina jobb, lastade en motvillig Heba och körde henne till Skara. Jag gick i Zürich med samvetskval att vara så långt borta.

Nu började en tid av "ring, ring, bara du slog en signal". Jag stirrade på telefonen som att jag var nykär. Men jag ville ju bara ha rapporter om Heba. Det visade sig att hon hade kraftig bihåleinflammation. På Skara borrade de hål till bihålorna och satte in slangar så att de kunde skölja bihålorna. De odlade Hebas bakterier för att kunna ge rätt sorts antibiotika. Sakta sakta blev hon bättre men jag fick ändå en smärre chock när Magdalena och jag åkte upp och hälsade på. Hon stod sjöblöt av svett i ett varmt stall och hängde med huvudet. Ur panna stack slangar fram. Hon var helt "tom" på något vis, men när Magdalena trollade fram en morotsbit ur fickan så vaknade livsandarna. Det var med tunga hjärtan vi åkte ifrån henne. Nu kom gladare rapporter från Skara, jag skulle få hämta hem henne på fredagen. Onsdag åkte Tina och jag upp och hälsade på. Heba stod ute i en liten rasthage och jag som väntat mig en pigg häst upplevde henne som rätt dålig. Vi borstade lite på henne och talade med veterinären. Jag förklarade att jag inte kunde ta hem en häst som är såpass dålig. Ögonen rann fortfarande, hon var snorig och svullen. Vi bestämde att hon skulle vara kvar över helgen. När vi gick ut till henne stapplade hon. Som om inte det redan var nog hade hon nu också fått ett akutanfall av fång.

De tog av henne skorna och verkade henne. Hon fick mjuka paddar under fötterna.

Men nu är hon hemma. Hon är helt osnorig men de ser fortfarande skuggor i hennes bihålor när de röntgar. Hon har ont i sina fötter. Heba har fått en sjukhage i anslutning till stohagen och de andra stona är så söta. De håller henne sällskap, står utanför henne nästan hela tiden. På natten står Heba inne i massor av sågspån.

Hålla tummarna gäller fortfarande!

Hrekkur p? hoppt?vling

Posted by hrekkur on March 20, 2011 at 12:57 PM Comments comments (2)

Hrekkur har varit på hopptävling för islandshästar tillsammans med sin medryttare Isabella. Hon var den enda som red med barbackapad och sidepull. De hoppade två olika klasser, 40 cm och 60 cm. Arrangörer för tävlingen var Hästtjänster UF, ett ungdomsföretag. Det var verkligen ett jttetrevligt arrangemang.


Här kommer en film från klassen 60 cm.

You need Adobe Flash Player to view this content.



Rss_feed