Bloggpaus och BRS-paus
19 mars

Jag kan ju med handen på hjärtat erkänna att jag aldrig varit en speciellt bra bloggerska. Dagböcker gav jag upp ganska snabbt när jag var yngre pga jag aldrig orkade skriva om mina (inte så händelserika) dagar och trots att livet i England är bra mycket mer intressant att läsa om än vem jag lekte med efter skolan i 3:an så sitter passiviteten kvar. Efter påfrestningar hemifrån så lovar jag nu att bli mer aktiv framöver men jag kan börja med att ge en liten update på vad som hänt sedan 12 februari.

Måndagen den 15 februari kom jag som lovat upp på hästryggen och min första ritt gick absolut galant på en gammal herre vid namn Red Ring som cantrade runt rundbanan i lugnt tempo. So far, so good… Andra turen fick jag sitta upp på Djävulens avkomma. Han har fått det smeknamnet av mig, inte bara för att han gav mig en hjärtattack när han bockade, fick mig ur sadeln och sen satte av i snabb galopp utan även för han är efter Devil’s Bag. Det var tack och lov inte en rejäl flygtur han gav mig utan ett halv varv senare cantrade vi lugnt igen, jag med sits som en indian eftersom stigbyglarna var någon annanstans och inte med mina fötter i. Han blev sen mitt officiella hatobjekt och jag kastar fortfarande sura blickar när jag går förbi hans box.
Resten av den veckan gick vad jag vill minnas utan problem och på fredagen kunde jag åka hem till Sverige med gott humör. Det var nämligen min weekend off och att få komma hem, även om det var en snabbvisit, var underbart även om jag vaknade på lördagen halv sju och trodde jag skulle ut och mocka. Jag började måndagen igen med att önska att jag kunde få ramla av och åka hem igen eftersom det hade varit så skönt att vara hemma. Det är bara att konstatera, man ska vara riktigt försiktig med vad man önskar sig för andra turen var det precis det som hände. En vanligtvis lat häst hade en bra dag och det var knappt vi var ute på banan förrns han hade rivstartat och försvann i fjärran där Kajsa på Lady Valentino cantrade på jättefint. Innan vi kom då farande som ett jehu och gjorde om den harmoniska Lady V till tävlingshäst med Kajsa som ofrivillig jockey. Sen vet jag inte vad som hände men jag landar på marken i alla fall, får åka till sjukhuset med stukat knä och vad som visade sig sen, en sträckt nacke och med restriktioner att inte rida på en vecka. Vad som händer i sådana fall är att skolan ger en ett val att få åka hem eller hoppa ner en grupp. Jag gjorde ett mellanting av de båda, jag fick åka hem två veckor för att sen komma tillbaka när den nya gruppen skulle ut på rundbanan igen och det är där jag är nu i dagsläget.

När jag skriver detta har jag precis kommit tillbaka med väsande lungor och dyngblöta kläder efter fått varit ute och springa till slutet av hela rakbanan och sen tillbaka igen i vårregnet. Och rakbanan, kan tilläggas, är LÅNG. Den nya gympaläraren jag har fick den gamla att lika en pedagogisk dagisfröken, hemsk räcker inte riktigt till att beskriva henne. Föga förvånande är även hon från armén.
Det är alltså här man hamnar när man pensionerats från det militära men inte klarar sig utan att få pusha runt ungdomar tills de bryter ihop.

Fallet från Qaanawaat, som den lata hästen med en jäkla speed heter, satte tyvärr sina spår i självförtroendet vilka jag märkte av när vi gick ut på rundan för första gången i onsdags och tog en lugn canter. Jag satt på Tulsa som nu snabbt blivit en favorit eftersom han är en helt underbar häst att sitta på där ute men att kunna rida en häst bra räcker inte om man vill jobba med det här. Så är det någon som har styrketräningar för självförtroendet berätta gärna. Jag fick en liten knuff i rätt riktning iaf när på torsdagen jag fick rida Taylor’s Tailor, en häst som började med att studsa runt och galoppera på stället när vi skulle trava och jag kände hur magen sögs ihop till en knut eftersom jag trodde han skulle vara helt galen när vi väl skulle galoppera.

Sist ut av alla gick vi ut på banan för att cantra. Gick är kanske att ta i, studsa fram passar bättre och vi var mer uppe på banken som omgärdar banan än på själva banan, något som fick instruktören och en kvinna som kommit för att utvärdera oss att backa mer och mer. Till slut så var det en taggad Tailor och en livrädd Malin som kunde fatta galopp vid rätt ställe och jag blev glatt överraskad och lättad när studsbollen visade sig vara riktigt, riktigt fin och gick utan problem. Miss Mant, vår instruktör, sa inte mycket i radion vilket är positivt och det var med ett stort leende jag kunde pulla upp efter två varv.

Nej nu är det dags för block jobs då vi städar hela hostelet och jag har hand om matsalen tillsammans med en annan kille. Jag lovar att skriva mer snart, måste ju berätta om min näst intill perfekta showing för direktören. Och kanske berätta vad showing är för något så galoppfolk där hemma ska veta hur lyckligt lottade de är som slipper sånt.

_________________________________________________________________________________________________

Andra bloggar från BRS
14 februari

Det är faktiskt inte bara jag som bloggar härifrån utan det är en del av svenskarna som skriver och kanske är lite mer aktiva än jag.

Daniellas blogg
Kajsas blogg
Saras blogg
Petras blogg

_________________________________________________________________________________________________

Marktjänst
12 februari

Detta inlägg skrivs ursprungligen med papper och penna sittandes på en hög mattor medan resten av kurs 237 svettas på spinningcyklarna. Tidigare i veckan lyckades jag nämligen med bedriften att sträcka ryggmuskeln. Jag får inte rida (vilket jag ändå gjorde igår och inte förvånande blev det bara värre) och är ryggen inte bra nog för att sätta sig på hästen på måndag är chansen stor att jag får nästa flyg hem till Sverige och komma tillbaka när nästa kurs börjar. Detta är något jag INTE tänker göra utan därför sitter jag nu och vilar ryggen och lyssnar på kurskamraternas (mest Philippas misstänker jag) falsksång till gympamusiken. Varje moln har en silverkant kan man väl säga för är det något jag tycker är absolut dötråkigt är det spinning. Kanske för att jag under min mer mulliga barndom tvingades iväg till spinning två gånger i veckan av mina stöttande föräldrar. Tack för den förresten mamma och pappa!

Utöver slippa cykla non stop för en superhurtig militär gympalärare så finns det bara två andra positiva perspektiv på att vara krympling. Ena är att jag fått dispens att använda skottkärra och inte mocksäck när jag mockar och den andra är att eftersom jag är på satt på marktjänst har jag kunnat fotografera när största delen av gruppen fått komma ut på rundbanan för första gången vilket skedde igår. Några stycken får stanna i ridhuset ett par dagar till för att bygga upp självförtroende och teknik så att de sen kan rida ut med resten av gruppen. Så för att köra lite omväxling till mina uppsatser till inlägg har jag lagt upp massa bilder nedan under “Bildbomb från BRS”.

Första dagen för canter på rundbanan blev ovanligt dramatisk med två avramlingar och ett antal hästar som bestämde sig för att uppleva sina glansdagar i sann galoppöranda och ju snabbare det gick desto roligare var det. I Angelicas fall var det dock tydligen ett ömsesidigt beslut mellan henne och Scripted. Rekordet för antal varv runt banan utan att sakta ner är satt på 14 stycken och det är vackra Delphylia med någon stackars sate på ryggen som innehar det. Idag var det Paul som kom närmast med 7 stycken på Ottavio Farnese (eller Scotty som han också kallas) men jag har känslan att det kan bli många fler än sju på måndag när jag släpps ut. För med vila i helgen och överdoser av mina neonrosa, antiflammatoriska piller kan ni räkna med att jag sitter på hästryggen på måndag.


_________________________________________________________________________________________________

Bildbomb från BRS
12 februari

Mer bilder från BRS här.




_________________________________________________________________________________________________

Hur en liten häst kan göra stor skillnad
4 februari

Som ni märker så är det seg uppdatering som gäller med bloggen och bilder blir mer sällsynt än vatten i öknen men jag ska ändå försöka få det till intressant läsning för er som hittat hit.

Den senaste veckan har varit lätt händelserik och det är inte mycket tid över för att sitta ner och skriva vad som hänt men idag så valde jag att stå över den annars obligatoriska tuppluren på lunchen för att skriva ihop detta inlägg. The British Racing School är något jag drömt om sen jag var 16 år gammal och innan jag kom hit trodde jag att jag var någorlunda förberedd för vad som komma skulle. De två män som intervjuade mig i höstas inför intagningen till skolan varnade och påminde mig gång på gång om hur tufft livet på skolan är men inget i Sverige kan egentligen förbereda en på vad som gäller på skolan. Möjligtvis armén om något.

Klockan ringer kvart över fem på morgonen och kvart i sex öppnar yarden då vi ska sätta igång och mocka ut för våra hästar. Vi beginners har nu början två hästar och det är kämpigt för att få allt klart innan sju då vi ska vara klara och börja sadla upp för första turen. Tack och lov börjar det gå mycket smidigare och första boxen brukar vara klar på 25 minuter. Lite skillnad från första dagen då det tog närmare en timme. Mitt mål är att kunna bli klar på en kvart eftersom när vi blir advanced om ett par veckor kan vi få upp till 4 hästar att mocka på morgonen. Och blir du klar för sent får du gott stå och titta på när resten av gruppen rider alternativt sopa hela yarden vilket vilka dagar kan kännas mer lockande än att sitta upp på vissa hästar.

Ridningen går framåt för hela gruppen (som nu minskat till 15 då en svensk tjej lämnade oss idag) och i tisdags började vi galoppera i kortare läder. Innan dess har vi mest övat på sits i trav och haft balansövningar. Tyvärr är det ju så att man får svackor då man känner sig totalt värdelös och efter haft ett par riktigt dåliga turer på diverse hästar så har jag de senaste dagarna bara haft lust att ta nästa plan hem eftersom motivationen att fortsätta försvunnit totalt. Att gå upp på morgonen och ta sig ned till yarden i slask och minusgradig blåst har känts totalt meningslöst och jag har haft mina funderingar på hur pass funtad i huvudet jag är som självmant valt detta liv. Idag var inget undantag och första turen gick rent åt skogen. Vi skulle galoppera två och två på spåret med en 5 längders lucka mellan första och andra hästen. Min häst var inte riktigt med på detta och fem längder blev snabbt knappt en halv. Stark som en oxe var hon och mina redan värkande armmuskler fick sig en rejäl genomkörare. Nu kan jag ju säga att det var inget stort fullblod jag satt på utan hästen ifråga är Piper, en 28-årig fuxdam som mäter knappt 135 i mankhöjd. Att inte kunna rida en ponny ordentligt (även om hon är starkare än tio ardennrar) får ju självkänslan att sjunka drastiskt och att se vissa andra i gruppen ge en stilstudie i hur det ska se ut, ja då får man ta mej fan bli arkeolog för att hitta den där självkänslan igen. Efter frukost, som man för övrigt kastar i sig på en kvart, så var det dags för andra och sista turen för dagen. Jag var uppsatt på Minenotyours, en av de små fullbloden som jag spenderade första halvtimmen med att kalla för tjej när det själva verket var en valack jag hade att göra med (jag gjorde motsatt misstag med Piper men av någon anledningen tror jag hon hade bråkat med mig om jag så kallat henne för Hennes Höghet).

Minenotyours visade sig under sadling att han gärna skulle ta sig en rejäl tugga av mig alternativt ge mig en ordentlig spark i magen om han kunde men jag kunde oskadd leda ut honom för att sitta upp på stallplan. Väl uppe på ryggen kunde jag konstatera att förutom vara liten så var det som om hans hals hade kortats ned ett tiotal centimetrar och det kändes som om mina ben skulle kunna nå runt magen på honom. I skritt så kändes han onekligen mjuk för sina kantiga former och förhoppningen att detta kanske skulle kunna gå steg en smula inför passet.

En halvtimme senare var självkänslan på topp och livet var underbart igen. Anledningen var den griniga, lilla, bitska valacken utan hals som slappnat av och lyssnat helt och hållet på mig i cantern runt i ridhuset. Att sitta på honom i galopp fick mig att inse varför jag vill hålla på med det här och varför det är värt att gå upp kvart över fem för att mocka trots att det regnar och man blir både smutsig och blöt.

Behöver jag ens nämna att jag fått en favorit?


_________________________________________________________________________________________________

The British Racing School
28 januari

Nu börjar äntligen de kapitel som är den största anledningen till att jag skapade denna blogg/hemsida, måndagen den 25e januari började jag nämligen officiellt på The British Racing School beläget i galoppsportens mekka Newmarket. Eller officiellt blev det tydligen idag då vi fick papper som vi skrev under och som registrerade oss som elever på den 9-veckors långa arbetsryttarkursen. I alla fall så har jag nu varit i Newmarket i 5 dagar och att jag inte varit aktiv nog att uppdatera tidigare är att jag inte har haft tid men jag kan nu ge en liten snabb uppdatering på vad som har hänt sen jag lämnade snöiga Sverige. Här snöar det för övrigt INTE. Plusgrader, milt väder och tror bestämt jag hörde en koltrast kvittra häromdagen.


Rondellen i Newmarket

Jag hade redan innan jag reste planerat att åka till skolan innan kursen började så dagen innan söndag spenderades med att shoppa allt som trots Ryanairs otroligt generösa viktreglage inte kunde komma med på planet. Söndagen satte vi kurs mot Newmarket och mitt boende de närmsta 9-veckorna (och förhoppningsvis de närmsta månaderna) och när man kunde börja skymta stallar och privata träningsanläggningar satt jag klistrad vid fönstret med ett stort leende på läpparna. Ett av tecknen på att du har kommit till Newmarket är den kända rondellen med en stegrande hingst och hans skötare i mitten. För att göra en lång historia kort så lämpades alla väskor av på skolan där vi fick en liten visning av rum och snabb genomgång av regler. Efter en lunch på Pizza Express så var det att säga hej då till syster och pappa och ta taxin till skolan för att invänta dagen D med några av de andra svenska tjejerna. Vi är 10 svenskar av 16 på kursen varav en är kille. Vi hade även vår första drop out idag då en av de engelska tjejerna tog sina väskor och lämnade skolan. Kursen innan oss har 8 kvar av ursprungliga 14 så vi har en liten bit kvar.

Måndag 25 januari så var det 17 elever som klockan två fick en introduktion till vad som kommer bli vårt liv de närmsta veckorna. Det är full rulle hela tiden och tid har efter ett par dagar fått en ny innebörd. Det finns nämligen tid i vanliga världen och sen så finns det BRS-tid. Det är den tid då du sover för på dagarna existerar den inte. Det har varit ett desperat letande efter den men man inser när man med andan i halsen och hjärtattacken inte långt borta rusar runt och inser att på 5 minuter ska man hitta sin häst, borsta den, sadla, tränsa och leda ut för att sitta upp att tids existens är obefintlig. Måndagen var annars en mjukstart där vi innan introduktionen åkte in till Newmarket och besökte bl.a. Gibson för vattentäta jockeybyxor. England är ju inte känt för sitt soliga klimat men eftersom vi “Beginners” de första tre veckorna rider i ridhuset så kommer byxorna få spendera en liten tid i garderoben innan det är dags för rundbanan utomhus.

Tisdagen blev det sovmorgon till fem i sex och det var bara att klä på sig när klockan ringde kvart över fem och sen gå ner till yarden för att börja mocka åt sin häst. Jag har blivit tilldelad ett snällt fuxsto vid namn Golddigging som är någorlunda lätt att mocka åt då hon står på halm. Trots det tog det runt en timme att bli klar med mockning den första dagen. Den timmen har nu blivit reducerad till ca 40 minuter eftersom vi på onsdagen blev efter ytterligare en lektion i hur man mockar på BRS-sättet (inlägg om detta kommer), tilldelade ytterligare en häst, denna gång på strö och att få klart två hästar på lite över en timme samt hinna hitta hästen man ska rida på lektion och göra iordning denna har en stressfaktor på 20 på en tio-skala. Eleverna som varit här ett par veckor innan oss verkar däremot hittat rytmen då de kan få mocka tre hästar men ändå lyckats promenera lugnt med sadel och träns till sin häst och rida ut i tid. Ett totalt mysterium för oss nybörjare men vi ska nog lyckats lösa det till sist. Det är lyckas lösa det eller dö av en stressattack försökandes.