Fuglaheim

- vårt fågelhem

måsfinken - social kompetens

Måsfinken är verkligen en idealisk nybörjarfågel. Den är härdig, förnöjsam, lugn, lättskött, sjunger villigt och trivsam att leva med, häckar lätt och kan hållas tillsammans med andra praktfinkar. Det sägs att den häckar lättare i enskild bur än i koloni bland andra fåglar, men vi har aldrig sett problem med detta.

Det finns ingen könsskillnad i fjäderdräkten, man får lita till hanens sång-och dansnummer då han vrider sig från sida till sida under knyckigt studsade och formar sig till päronform. Sången är ett mjukt kvidande och riktigt trevlig. Vi har hittills bara haft den dominanta "normalfärgen" chokladbrun/mörkbrun, mer eller mindre vitbrokiga. Näbben skiftar i mörkblå pärlemor. Det förekommer många framavlade hybridfärger av vilka vi nyligen skaffat beige. Måsfinken duschar mycket och behöver badmöjligheter.

Måsfinkarna trivs bäst tillsammans och ses ofta sitta flera tätt ihop vid vila. Arten är mycket social och används ofta som fosterföräldrar åt känsligare arter då den gärna matar upp andras ungar. Dess tidigare kända förmåga att klumpa ihop sig alla i ett bo och att flera honor lägger ägg i samma bo ses ännu men har efter hybridiseringar med nunnor, säv- och muskotfinkar avtagit. De har nu även börjat visa revirhävdelse.

Korta fakta - måsfinken

Måsfinken, lonchura domestica, är en unik hobbyfågel som inte alls finns i vilt tillstånd. Den odlades fram i Kina och Japan på 1600-1700-talen och kom till Europa 1860. (Eng. Bengalese Finch, ty. Japanische Mövchen (japanska lilla måsen) och danska Mågefinke.) Den kan leva i 8 år, blir 11-12 cm och bör ej användas i avel före 9 månaders ålder, helst senare. Den kan häcka vilken tid på året som helst, men bör erbjudas viloperiod. Äter fink- och undulatblandning, gärna med paddyris.

sebrafinken - charmig slitvarg

Sebrafinken (de beige t.v.) är livlig med ett trevligt sätt och är alltid i rörelse. Den är anspråkslös, härdig och vacker och har charmat en hel värld från 1800-talets början då den kom till Europa. Populariteten håller i sig än, för vår världskändis från Australien. "Sebran" är en mycket lämplig nybörjarfågel, nästan alla fågeluppfödare har börjat med sebrafinken som häckar både villigt och lätt vid alla tider på året.

Skulle man fråga sebrafinkarna själva så har de nog tänkt sig att uppfylla jorden på egen hand. Det finns ingen annan fågel som häckar lika flitigt och ofta, ja, den är helt enkelt omöjlig att stoppa. De släpar alltid på byggnadsmaterial och familjebildning tycks vara en livsstil för dem. Det är fantastiskt att följa familjebestyren från äggläggning och ruvning till matning och uppfostran av kull efter kull. Ungarna är tidiga med allt, flyger genast de kommer ut och försöker vara med vid matskålen. De färgar ut tidigt, och hanpojkarna sjunger, förlåt tutar, tidigt. Sebrafinken är en käck och klämmig överlevare.

Sången är inte vacker men älskas tack vare sebrafinkens stora charm. Lätet liknas ofta vid en osmord maskin eller leksakstrumpet för barn, smeknamnet "sebratutor" är välförtjänt.             Nedan svartkindad hane med unge.  Hela flocken samlad runt en hirskolv t.h.

Korta fakta - sebrafinken

Sebrafinken, taeniopygia guttata castanotis (eng. Zebra Finch, ty. Zebrafink, da. Zebrafinke), lever i det vilda på Australiens grässtäpper. Den är 10 cm lång och har en livslängd på 8-10 år. De lägger 4-6 ägg som ruvas 11-12 dygn av båda föräldrarna. Matningen sköts gemensamt. Ungarna kommer ut vid 20 dygns ålder, är självständiga efter 35 dygn och utfärgade vid 9-10 veckor. De bygger egna bon av torrt gräs, rottrådar, kokosfibrer och mossa om de bara får hjälp med en liten bokorg. De äter finkblandning, hirskolvar, grönt och svällda fröer och kokt ägg. Sebrafinken finns numera i många färgmutationer utöver den grå normalfärgen t.ex. vit, vitbrokig, beige, svartkindade m.fl.

guldbröstad astrild - gyllene miniatyr

Guldbröstade astrilden är en bedårande och behaglig fågel, en gyllene miniatyr i voljären. De är otroligt rara och söker sig till varandra, sitter tätt, tätt alla tillsammans. Men förvandlas under häckningen till tuffingar som slåss om reviret med artfränder. De har en mjuk flykt och är så små i en större voljär att de knappt syns om det inte vore för deras guldgula bröst. Med sina 9 cm hör de till de allra minsta hobbyfåglarna, om man undantar kolibrierna. Sången är ett starkt gråsparvsliknande "schiip" som entonigt hörs långt före soluppgången inne i fågelhuset. Astrilderna sjunger långt innan alla andra arter har vaknat.   

Den är trots sin litenhet mycket härdig och går gärna utomhus en stund även i ruskväder. De äter hirsfröblandning och grönfoder. De lever cirka 5-8 år och det betyder att det är bråttom med häckning då den bästa tiden för avel är mellan 2-5 års ålder. De ska ej häcka före ett års ålder. Man bör nog häcka dem i enskild bur för man har inte tid med något misslyckande p.gr.a. störningar i en koloni. För lyckad häckning krävs också tillgång på levande foder som små mjölmaskar, mygglarver eller myrägg.

 

 

Guldbröstade astrilden, estrildae amandava subflava, Den har sitt ursprung från Afrikas södra hälft i sanka gräs- och vassvildmarker och träskområden där den bygger bo i buskar. Färgen är grågrön med guldfärgat bröst och rött ögonbrynsstreck. Den är härdigast av de små praktfinkarna. Astrilderna är värmekrävande. För dessa små astrilder krävs att nätmaskor inte får vara större än 1,25 x 1,25 cm för att rymningssäkra.