För att inte stämplas som blasfemisk av en härskande kulturelit bör jag först och främst understryka att jag inte är någon författare. Men tanken att dessa försök till poesi kommer att uppröra är dock en hybris som det inte anstår vederbörande att yttra. Poeten är av tradition en vittskådande person som funnit vägen ur rakhetens tvingande nödvändighet. Någon sådan är jag förvisso alls inte. Inte kan jag med hyperboler, metaforer, oxymoron eller blomstrande mjuka utmålningar finna kärnan i det mänskliga. Men kan man klandra mig?
Min tysta revolt mot ett icke erkänt utanförskap skall inte inbillas varken röra eller uppröra. På sin höjd kan en föraktfull fnysning vara på sin plats. Inget tidsspill får tillåtas en siffra i statistiken. Opersonligt skall den utan känsloband förläggas till sitt rättmätiga fack, allt efter mallen.
Men vad händer med den oklassificerbara siffran, en vars innehåll inte stämmer överens med gängse mallar? Ett val måste göras. Skall siffran gömmas inom en felaktig kategori eller lämnas utanför summan. Ytterst sällan sker det sistnämnda alternativet. För effektivitetens fortlevnad måste siffran föras till den mest snarlika gruppen. Det kan synas naivt att resonera om detta det självklara och mest uppenbara av val, men för den berörda siffran får det stora konsekvenser.
Ämbetsmannens tanklösa undanröjande av problemet medför en tvångsplacering av siffrans väsen till en tillvaro utan gelikar. För siffrans del leder detta till att samma val ånyo måste göras, nu dock av siffran själv. Skall han utläsas som en slarvig fyra eller en ofullständig nia? Han själv har inte svaret. Ovetande om sitt ursprung måste han acceptera sin lott. Han är en produkt, en skapelse; ofullständig men unik.
Valet kvarstår; skall han låta sig inlemmas i sin tilldelade kategori eller ställa sig utanför? Ständigt mellan två världar, oförmögen att välja eller passa in, framtvingar misstaget som utgör hans väsen frågor som slukar svaren innan de ens har blivit formulerade. Är det avvikande något som andra saknar eller är det honom något överflödigt och sålunda i vägen? Är det unika i honom ett något som fattas honom? Hur skall han då finna det som saknas, var och hur skall han känna igen det? Har han blivit berövad detta, har det någonsin tillhört honom och har han rätten att kräva det tillbaka?
Kanske är hans strävan att bli hel obefogad. Kanske är han hel. Förmodligen bortglömd för länge sedan, skulle upphovsmannen kunna förklara hans existens eller kommer även detta att bestridas? Det är möjligt att han, en obetydlig bråkdel av summan, har förirrat sig och vägrar finna sig i sitt öde, sitt hems trygga värld. Då skulle hans ödesvägran inte bara vara beklagansvärd utan dessutom rakt löjeväckande.
Den kända kunskapens och traditionens vagga må söva er andra till välbehag och ro, men låt mig få stanna uppe efter midnatt. Min själ är orolig och jag behöver se tillvaron ur ett annat perspektiv. Så drar jag mig bort från skyddande lövverk för att skåda trädets hela reslighet. Måhända får jag likväl det inte att stämma, då blir jag tvungen att gräva mig ner i dyn för att finna roten. Att kämpa i gyttjan under det sura regnets melodi är ett tungt och vådligt företag. Jag rekommenderar ingen att följa mitt exempel.
Om jag fortsättningsvis frekvent kommer att använda mig av ord som konvention, den konventionella verkligheten och verkligheten i sig är det väl inte helt obefogat att begära en förklaring av vad jag menar med dessa termer.
Ständigt måste individen göra ställningstaganden i sitt liv och det viktigaste av dem är vad hon ska lägga som grund för vidare antaganden. Att livet i sig själv utgör ett antagande är nödvändig eftersom ingenting kan bevisas existera. Allting som uppfattas är och förblir konstruktioner grundade på axiom. För att inte sväva i en oändlig intellektuell tomhet måste individen därför avgöra vad för axiom hon borde anta som den grundläggande princip i sitt liv varpå alla senare antaganden och värden skall bygga eller bekräfta. Men detta är ett val som i praktiken aldrig görs eftersom det nästan aldrig föreligger några alternativ.
Som nyfödd samhällsmedborgare har hon inget annat val än att acceptera de förefintliga värden och antaganden som föreligger. Det är här viktigt att inse en viktig differentiering. Dessa är grundläggande, men inte för livet i sig, universella och för alla gemensamma, utan de fungerar som grunden för samhällsformen. Vidare är de inte av alla människor bestämda och definierade utan endast av vissa. Härvid föreligger det ett maktförhållande där de som gynnas av dessa värden försöker vidmakthålla sin position och systemets fortlevnad, och de gör det med hjälp av lagar och konstitutioner. Man kan förvisso fråga sig om dessa de gynnade är skaparna av nämnda värden eller om de likt väktare, oinsatta och ointresserade av de bakomliggande orsakerna till deras tjänstgöring, bara verkar för upprätthållandet av dem.
Oavsett vilket så utgör lagar och konstitutioner de påtagliga ramarna och förutsättningarna för en skapad hierarki men kan dock inte upprätthålla ordningen ensamma. Därutöver krävs en argumentering för att detta system är befogat, rätt och sant. Och detta är vad konventionen är och utgörs av. Konventionen är en argumentering, bunden till samhällsformen, för ett valt perspektiv att betrakta verkligheten på.
Lagarna är tvingande men konventionen är snarare, på lösa grunder, till individen bindande. Bindande på det sätt att den vuxne individen och samhällsmedborgaren, beroende på vilka förutsättningar och egenskaper hon har utrustats med, antingen fysiska eller socialt och kulturellt betingade, visserligen både kan acceptera och lösgöra sig från konventionen men är, under förutsättningen att hon vill överleva i samhället, tvungen, liksom den nyfödde, att förhålla sig till den och till viss del acceptera dess giltighet i den konventionella verkligheten oavsett om hon ogillar den eller inte. Detta sker eftersom individen som samhällsmedborgare – inte människa – faktiskt ingår som en del av den konventionella verkligheten.
Som framkommit säger alltså konventionen inget om sanningshalten i eller om verkligheten utan utgör i sig självt bara ett argument, substanslöst i sig. Det valda perspektiv att se verkligheten på som konventionen argumenterar för, blir vad man kan kalla den konventionella verkligheten och är sålunda ett perspektiv på verkligheten som bygger på ett grundläggande antagande, ett axiom. Den konventionella verkligheten måste då till viss del ses som en artefakt av den s.a.s. verkliga verkligheten i och med att den är uppbyggd kring ett argument och ett antagande. Därtill är det också rimligare att hellre anse konventionen som den överordnade i interaktionen med den konventionella verkligheten än det omvända. Men när argumentet förs fram som självändamål komplicerar det läget. Hur bör man förhålla sig till denna skapelse som växt ifrån och vänt sig bort från sin skapare, eller rättare, mot sin skapare?
Den vuxne individen har fortfarande en möjlighet att refusera den konventionella verkligheten genom att bli medveten om sig själv och vad hon själv är. Att vara självmedveten handlar till stor del om att vända tanken mot verkligheten i sig, att inte okritiskt acceptera konventionens självutnämnda auktoritet och att inte godta den konventionella verkligheten. Självmedvetenhet är att inse vad konventionen är, att inse att man faktiskt kan avvika och falsifiera konventionen och dess verklighetsuppfattning samt att i aktiv handling faktiskt göra detta. Självmedvetenheten utgörs också av insikten att individen som samhällsmedborgare är delaktig i den konventionella verkligheten men som människa i den verkliga och att valet hon har att göra är om och hur hon skall få dessa att konvergera i sig själv.
Mitt namn är någon och man påstår att jag är normal. Men det har skett en oerhörd förväxling. I logiken sägs någon vara motsatsen till alla. Men detta är en konstruktion. Egentligen är allas motsats ingen. Alltets motsats är intet, så varför då frångå det konsekventa i att också ingen måste vara allas motsats? Varifrån kommer denna någon?
Man menar att någon är en, vilken som helst, av alla. Därför ser man delen som helhetens motsats, alltså att delen någon är helheten allas direkta motsats. Men samtidigt håller man det för sant att samma del okså är representativ för helheten, vilket är två oförenligt skilda resonemang, två oförenligt skilda entiteter. Hur kan detta gå ihop?
Vad vi har att göra med är en abstraktion. Någon liksom det normala är abstrakta enheter utan något verkligt svarande objekt. Det normala är ett medelvärde, inte att förväxla med meridianen. Förväxlingen består i att uppfatta det abstrakta medelvärdet av det normala som en verkligt varande meridianens representant. Om jag då är någon och dessutom en högst normal någon, är jag egentligen ingenting alls, på sin höjd en abstraktion. Hur ska jag förhålla mig till det? Är någon eller något, en konstruktion, bättre än inget? Finns jag alls? Kan en abstraktion höja sig till ett universalia och på så sätt förläna sin existens? Kan man sätta sin tillit till att det mänskliga förnuftet reder ut detta missförstånd eller är jag för alltid dömd att befinna mig i gränslandet mellan objektet och uppfattningen av det? Kan detta uppfattas på annat sätt än som absurditeter, för jag är väl mer än uppfattningarna om mig? Eller?
Normal finns inte – inte så att det normala inte finns, nej inte alls. Det finns. Men det finns ingen som är normal. Och man kan ju undra vad det är för mening med begrepp som inte går att tillämpa på verkligheten. För att förstå sig på verkligheten verkar det idag som att man måste kasta om det mesta, för det mesta har hamnat på fel plats. Man måste vända på begreppen och man måste vända på uppfattningen om verkligheten. För begreppen går att tillämpa men inte på verkligheten. Men detta är att föregå sig själv.
Vad är normalt? Jo det normala är ett samlat medelvärde av en tänkt total massa av mänskliga egenskaper. Och varje människa är en unik uppsättning av egenskaper, det är det vi menar med att alla är unika. Men hur kan då en människa med unika egenskaper vara detsamma som medelvärdet av alla mänskliga egenskaper och alltså både vara unik och, som normalbegreppet indikerar, en likvärdig representativ del av massan?
Tanken om det normala går inte ihop med tanken om det unika. Det måste väl vara egenskapen som är normal, inte människan, inte den unika uppsättningen av egenskaper som utgör den unika människan. För är det människan, den unika, som är normal så har abstraktionen om det normala helt plötsligt blivit realiserad, nu inte bara medelvärdet av den tänkta totaliteten mänskliga egenskaper utan den faktiska meridianen av dessa. Och vill man fortfarande hålla tanken om det unika i människan som sann så kan det bara finnas en enda person som är normal. Och detta kan inte vara det vi menar med begreppet normal.
Det normala är en abstraktion, den normala människan finns inte. Därför borde man kasta om innebörden av orden normal och onormal. Alla är i förhållande till abstraktionen normal onormala, därför att alla är unika. Om ordet ska ha någon slags tillämpning på verkligheten borde det väl ankomma på denna generella tendens. Att alla är unika, borde väl vara det som betecknar det normala, eftersom det är det som är det mest generella av allt mänskligt. Att vara onormal, att försöka skapa en konstlad tillhörighet på grundval av ett visst antal utvalda egenskaper, just det som vi idag kallar normalt, borde väl då vara undantaget från detta det mest generella av allt. Den som är normal är i dagens konventionella språkbruk högst onormal. I massans konventionella språkbruk, som göder den konventionella paradoxens verklighet och uppfattningen om den, är vart liv i abstraktionen upplöst.
Är det möjligt för en människa att gömma sig undan världen i ett halvt liv för att sedan återvända som om inget hade hänt? Är det ens möjligt att älska? Känslorna är de samma sedan minnet inte endast bestod av bilder utan varje sinnesförnimmelse. De känns och är påtagliga, alltjämt i den fysiska smärtans klädnad. De hindrar, hindrar i alla avseenden, att nå tillbaka dit där man en gång påstods befinna sig.
Rädsla. Rädd för vetskapen att världen, den av människor skapade, också är den enda. Hoppet - denna vittrande pelare den nödställde nödgats klänga sig fast vid. Hoppet har varit en räddning, hoppet om att bli räddad - att rädda och samtidigt själv bli räddad. Men den ensamma fångenskapen är den strandsattes hemlängtan utan ett hem att längta till. Det kom aldrig någon och ingen har någonsin skymtats i horisonten.
Då och då rinner tårar. Hoppet; dessa lönlösa försök att rädda; att läka sår - inbillade sår - sår som förätit sig på sig själva. Varfyllda sår, hoppet är ditt namn! Hoppet är ingens räddning. Det är en svulst, en elakartad tumör som parasiterar på det levande livet. Ångest? Ångest av varje slag! Ensamhet? Ensamhet, osäkerhet och längtan! Längan bort, längtan hem, längtan efter kärlek. Kanske bara lite värme och omtanke? Nej, det måste vara äkta. Bara det äkta kan rädda, att bli älskad och att älska. Och något sådant kommer ju inte att ske. Kärleken är död.
Tänk dig att du befinner dig inne i loppet av ett cirkulärt tillstånd. Om du förmår avvika från cirkeln spelar det ingen roll om du viker av in mot cirkelns centrum eller ut från den tänkta mitten. Du hamnar likväl utanför. Men skulle du bege dig utåt snarare än inåt skulle du hamna i en oändlig tomhet. Med cirkeln för långt borta för att åter lokalisera dig skulle du vilset famna runt i intet utan att finna en riktning olik en annan. Så långt hunnen skulle en återresa vara omöjlig, du skulle aldrig finna vägen tillbaka. Men med resan inåt skulle du ha allt att vinna. Med det nya perspektivet skulle du se mer än den krökta vägen framför dig, du skulle äntligen förstå hur tillvaron är beskaffad. Och skulle du inte uppskatta det begränsade livet innanför cirkeln, skulle resan tillbaks till det cirkulära vara lika möjlig som exkursionen utanför.
För sådan är vår tillvaro i denna av människan skapade värld. Antingen befinner man sig i det cirkulära och kan inte ta sig ur eller så är man utanför och kan omöjligt finna en väg in. Var jag befinner mig råder det inga tvivel om men var står du? Nej, lura inte dig själv, vi vet båda var du har ditt hem.
Frågar man en vanlig vardaglig person vilken skådespelare som hon tycker är bra så kommer hon förmodligen att nämna någon av de välkända stjärnorna som hon som så många andra tycker är snygg. Man kan bli irriterad över att folk istället för att bedöma skådespelartalang vekar bedöma deras utseende. Men jag tror inte att man ska ta alltför lättvindigt på detta för jag tror att dessa personer omedvetet sätter fingret på något väsentligt.
Skådespelaryrket innebär som bekant upprättandet av en fiktion och att hålla denna såpass levande inför sin publik att den kan tas för verklig, eller åtminstone kan tas för en möjlig verklighet. Detta innebär en balansgång mellan fiktion och verklighet. För att klara denna uppgift krävs det ett brett spektrum av talang och förutsättningar. Men en talang utan förutsättningar kan aldrig bli en skådespelare medan det omvända förhållandet mycket väl kan vara fullt möjligt.
Om vi t.ex. tar en karaktärsskådespelare så skall han klara av att uttrycka många varierande personligheter och sinnesstämningar och då måste han inte bara mentalt kunna försätta sig i denna roll, han måste också klara av att göra sig förstådd på så sätt att det exakt framgår vad för roll han spelar. Liksom språket är ett nödvändigt verktyg för människors kommunikation så är skådespelarnas fysiska förutsättningar ett absolut nödvändigt verktyg för att agerandet ska stämma överens med publikens föreställningar. Det är ju åskådarnas föreställningar som skådespeleriet grundar sig på.
Uppvisandet av en karaktärs känsloläge måste stämma överens med publikens föreställningar av hur en karaktär med ett sådant känsloläge ser ut och agerar. Ett ansiktsuttryck av ett tänkt förförisk leende måste kunna uppfattas som ett förföriskt leende och inte bli taget för ett illmarigt leende, en tänkt ledsnad måste kunna bli uppfattad som detta utan att misstas för ilska och en uppskattande blick måste kunna tas för den uppskattande blicken och inte för en exempelvis dömande eller klandrande sådan. För att detta ska kunna bli möjligt måste skådespelaren ha de rätta fysiska förutsättningar som krävs för att detta syfte ska uppnås. Annars blir historien helt osammanhängande och felaktig. Den som har talang att leva sig in i karaktärens känsloläge men inte kan uppvisa detta på ett sätt som stämmer överens med åskådarnas föreställningar har alltså ingen framtid i yrket men den som uppvisar ett känsloläge på ett sätt som stämmer överens med åskådarnas föreställningsvärld behöver inte bekymra sig över inre sinnesstämningar.
Att skådespelaren lever sig in i ett mentalt tillstånd på ett sätt som stämmer överens med rollens förväntade sätt att tänka och därmed kan agera på ett trovärdigt sätt är egentligen helt onödigt om publiken ändå kan känna igen vad det är som avses. Den mentala föreställningsvärlden är helt enkelt överflödig i skådespelaryrket då det är åskådarna som bedömer om insatsen är lyckad eller inte. Givetvis kan den fungera som ett skådespelarens hjälpmedel men främst är den ett legitimerande moment, en del av en tradition eller ett skådespelarnas staket för att värna om en exklusiv gemenskap.
Då både skådespeleriet och det attraktiva bygger på föreställningar är det naturligt att dessa smälter samman i omdömen över skådespelartalang. Skådespelaren har en outtalad överenskommelse med sin publik om att uppfylla förväntade föreställningar. Folk går inte till teatern eller bion för att uppleva en verklighet utan för att på avstånd bevittna en fiktion som rör och berikar deras liv utan att de själva behöver vara delaktiga. Skådespelarens roll är här som prästens till sin församling; han ska agera som vore han i direktkontakt med sin publiks känsloliv, en indikator som förlöser det okända inre.
Språket, våra gester och vårt uttryckssätt är de verktyg vi har tillgängliga för att förmedla vårt inre. Därför uppfattas den som har ett brett spektrum av förutsättningar för att uttrycka och förmedla dessa olika inre egenskaper, som att han öppnar sig och visar vad som finns i hans inre. Han uppfattas som mer än en stereotyp bild och detta ses som attraktivt både på grund av de fysiska förutsättningar och de tänkta inre som sättet att uttrycka sig på vittnar om. Eftersom de två kriterierna för att bedöma inre kvalité båda är uppfyllda utmynnar det hela i att utsidan bedöms vara likställd med insidan. Föreställningarna om det inre stämmer överens med det yttre.
Men kommer fiktionen alltför nära så värjer vi oss. Överenskommelsen bryts och det utmynnar i ett stycke verklighet. En verklighet som vi inser att vi antingen inte vill eller aldrig kan vara delaktiga i. För förutsättningar har den egenskapen att de s.a.s. kan byta ner sig medan en utveckling i den andra riktningen inte är möjlig. Därför kan en person med många eller de rätta förutsättningarna spela rollen av en som inte har dem, medan en person som inte har förutsättningarna inte gärna kan spela som om han hade dem. Ett utseende som uppfyller förväntade föreställningar blir därför en viktig del i upprätthållandet av fiktionen. Det är inte önskvärt att fiktionen ska övergå i verklighet för då kommer den för nära inpå och det medför skuld. Men en katharsis på avstånd innebär absolution utan förbehåll.
Med så mycket sagt är ändå bandet mellan attraktivitet och skådespelarvärde fortfarande lösligt, och faktum är att det i sanning aldrig kan bli starkare än så. För den som är förmögen att uttrycka många känslolägen eller karaktärstyper anses ju inte alltid nödvändigt attraktivt. Att det ändå kan te sig så beror oftast på att ett skådespelarens attraktiva utseende står i direkt proportion till ett konventionens omdöme. Ett sådant skådespelarutseende åskådliggör ett upprätthållande av ytterligare en fiktion. Skådespelaren blir nämligen knutpunkten för upprätthållandet av två fiktioner: en på scen och en utanför.
Istället för att leta efter ett osynligt samband mellan utseende och skådespelarvärde - ett reellt samband finns inte - kan den inverterade frågan kasta ljus över något väsentligare, nämligen bandet mellan skådespeleri och konvention. För konventionen agerar som garanten för skådespeleriets existens. Och båda verkar för upprätthållandet av nödvändigt stereotypa ideal; överdrivna och konstlade. Utan dessa skulle begripligheten försvinna; begripligheten på scen och begripligheten därutanför.
Så kan den förment attraktive skådespelaren inte vara attraktiv i den meningen att han har drag av universellt erkänd skönhet. Hans attraktivitet anspelar på hans position inom konventionens hierarki. Hans utseende motsvarar konventionens krav och sålunda vinner han också sin publiks förtroende, hans skådespelartalang vinner laga kraft genom och i form av en konventionens automatiserade förmedling. I denna konventionens förmedlande process är inre egenskaper irrelevanta och helt oviktiga. Skådespelaren ska inte tolka, skådespelaren skall förmedla.
Aldrig så livfulla, så intensiva, livsbejakande och virila - frön av känslor, alla skrumpna och sterila. I myllan satta, uppstånden var vår men ingalunda det ofullbordade förmår, att reflektera känslans spegelbild åter. Ingen en sådan uppsyn förlåter. Stor är min skam över krökt och lövfri stam. Bland ekande nekande hån, begärs ännu ett lån. Men på henne lyser ingen solens stråle het. Armaturen ensam hennes hemligheter vet. Enslig och utan stag, svag och ensam är jag. Förvisad, bortstött, ett kärleksliv för alltid dödfött.
Av många uttryck finns det ett som är synnerligen representativt för de missförhållanden i uppfattningarna om livet som förmedlats av konventionen. Enligt uttrycket är det ibland i sin ordning att beklaga sig över livets många motgångar. Men vilka livets många motgångar? Om uttrycket ska vara någorlunda korrekt måste de många motgångarna stå i singularis. För vad mer kan hindra och motarbeta ett liv att levas annat än döden?
Givetvis är det inte detta som åsyftas men då kan det ju inte heller vara tal om livets många motgångar - i pluralis. Vad än värre är, är åsyftningen, den possessiva genitivformen som är direkt missvisande. Tillhörigheten är inte bara svag, den är obefintlig. De motgångar som tillskrivs livet är inte några av livets egenskaper. Denna ontologiska blunder är långtifrån trivial. Hela den konventionella verklighetsuppfattningen bygger på liknande tankefel. Kanske är det högst avsiktliga sådana. För vilket argument är bättre att tysta massans klagan över världsliga missförhållanden, än att hänvisa till alla livs nödvändiga motgångar?
Livets påstådda motgångar är således inga motgångar tillhöriga livet, är inte av livet givna och är därför inte att betrakta som nödvändiga, till livet genetiskt bundna. De kan möjligen betraktas som hinder för det goda livet, vilket givetvis är något helt annat. Vill man göra något åt sådana missförhållanden är första steget att vända tanken mot denna konvention som felaktigt förmedlar bilden av livet som nödvändigt fyllt av motgångar. Är den verkligen nödvändig? Kan liv levas och en verklig gemenskap människor emellan etableras, utan ett skapande och upprätthållande av en konvention som avsiktligt förfördelar livets betingelser?
Det är varje människas unika uppsättning egenskaper och förutsättningar, i samspel med andra människor, som avgör huruvida, och i vilken grad, förutsättningarnas potentialitet kan förverkligas. Så vill vi gärna se det. Men under rådande omständigheter måste vi inse att detta förhållande har rubbats i grunden.
Häremellan har konventionen smugit sig in. Den är garanten och det ursprungliga felslut som alla den konventionella världsbildens underordnade tankeluckor av detta slag bygger på. Detta förmodligen medvetet producerade felslut, under formen av en värdering, föregår varje samspel människorna emellan. Varje människas unika värdering kopplade till den unika individen har ersatts av konventionens syntetiska värdering som påstås vara allas gemensamma. Det är denna förefintliga värdering som bestämmer vilka, i vilken grad och riktning idéer ska (och inte enbart bör) förverkligas. Den förtrycker sålunda förverkligandet av varje människas alla unika och naturliga förutsättningarnas potentialitet.
Vad felslutet egentligen handlar om är att man inte skiljer på människan och abstraktionen, den av människan producerade. Ett underordnat exempel på detta är uppfattningen att samhället utgörs av oss alla, att samhället består av oss alla - är vi alla. Samhället är i själva verket en idé (eller hellre en abstraktion) men ingalunda en i varje människa inneboende, universell och allmänmänsklig idé. Ingen människa föds fylld med tanken om samtida maktmänniskors vision om människornas organisering. Det är en godtycklighet som skulle kunna vara icke existerande likväl som sin totala motsats.
För att legitimera denna sammanblandning av delaktighet och att förhålla sig till idéer, hävdas att abstraktionen skulle vara en objektiv sanning. Denna befängdhet som har gömts bakom konventionens många tankemässiga skuggridåer och snårskogar innebär att idén skulle föregå skaparen av idén. Samhället, eller hellre idén om samhället, ty något annat än det abstrakta begreppet finns inte, är inget annat än utifrån konventionens förutsättningar ett exempel på det ursprungliga felslutet om en omvänd genetisk tillhörighet där skapelsen föregår skaparen.
Att förhålla sig till abstraktioner är inte detsamma som att vara en del av dem. Uttrycket för idéerna, att delge eller ta del av dem, är vad vi kallar för språk. Språket utvidgar betydelsen av idén så att fler kan ta del av den, men därmed mattas den också. Idén kan alltså också rymma idén om alla människor men givetvis aldrig människorna i sig. Hur en människa förhåller sig till en idé är dessutom helt godtyckligt. Upphovsmannen till idén om schack behöver inte vara den bästa utövaren. Kanske är den med de bästa förutsättningarna för idén om schack ännu inte född, kanske kommer han aldrig att födas. Och om han nu fötts, om han funnit sina unika förutsättningar vara fullständigt kompatibla med idén om schack, vad hade han då varit om han aldrig någonsin kommit i kontakt med brädspelets idé? En sannerligen menlös varelse i en menlös tillvaro levande ett menlöst liv. Men i sanning, är hans liv mindre menlöst för att han funnit sina förutsättningar vara kompatibla med en utifrån kommen idé?
Bara för att uppmärksamma och förtydliga ytterligare ett av mångfaldiga exempel på detta vanliga felslut kan en seglivad myt som brukar benämnas som naturlig skönhet nämnas. Någon naturlig skönhet finns inte. För varje människa är naturlig, har en naturlig uppsättning av förutsättningar och, igen, varje idé om skönhet måste också förstås vara en värdering som är unik för varje människa. Men ett ideal har skapats och med diverse indoktrineringstekniker har den internaliserats att förstås som naturlig. Givetvis kan en människa förhålla sig till det uppställda idealet på ett naturligt sätt, men detta är inte detsamma som den felaktiga tankegången om en naturlig skönhet.
Att leva livet i idévärlden fungerade möjligtvis för Platon i hans idévärld men få därefter följande, som tillåts fundera däröver, kan ställa upp på en sådan verklighetstolkning. Och inte ens denna store tänkare skulle godta detta nyskapade vara. När människan avsiktligt förses med ett besmittat språk som inte förmår skilja det autentiska från det syntetiska, hamnar hon i en ytterligt förvirrad existentiell röra, mitt emellan språkligt verklighetstrogna abstraktioner och ett verkligt men verbalt dubiöst vara. Det skapar ett tillstånd av varken eller och försätter henne i en obskyr form av mellanexistentiell dimma hon inte kan ta sig ur. Det är av största vikt att denna galenskap inte får fortgå om mänskligheten någonsin ska kunna hitta tillbaka till sin mänsklighet.
Det är förvisso en stor olycka att älska utan att bli älskad åter. Olyckligare är däremot att aldrig ha blivit älskad och inte kunnat älska tillbaks. Men om man inte kan älska är det gott att inte låta världen älska det som inte kan älska åter. Men är det inte kärlek att göra gott? Kan då den ensamme i sin ensamhet göra gott utan att vara god, älska utan att vara älskad och rent utav vara älskad utan att älska? En stor olycka är det att älska. Det är en god olycka. Men godast är att aldrig ha blivit älskad och aldrig älskat tillbaks. Den största olyckan är i sanning den största kärleken.
För den alienerade återstår endast ett väsentligt skäl att fortsätta livet. Han anser att även det sämsta av alla tänkbara liv är värt att leva. Men det är ett ostadigt skäl och det bygger på en värdering, osäker i sig. För att försöka komma runt det värderande inslaget vill han hellre formulera det som att något i alla fall måste vara bättre än inget, eftersom någonting förutsätter ingenting medan ingenting inte förutsätter någonting. Men inte ens då kommer han undan värderingen.
Att någonting är bättre än ingenting är en värdering. Även om den allmänna meningen förbjuder att ens överväga det, är det fullt möjligt att ett ingenting ändå kan vara bättre än ett någonting. Han försöker då övertyga sig själv genom kvantitativa överväganden. Där någonting finns, finns också ingenting, även om det bara existerar som begrepp eller tanke. Om någonting likväl anses som det sämre så måste det trots allt vara det bättre eftersom en jämförelse med ingenting i en värld av någonting faktiskt är möjlig jämfört med en värld av ingenting där allting blir omöjligt. Där ingenting finns, finns endast detta intet, inte ens jämförelsen kan existera i ett totalt allomslutande ingenting.
Men även om detta stämmer så är det ingenting som säger att det kvantitativt överlägsna också är kvalitativt överlägset. För att jämförelsen ska komma till stånd, hävdar han, måste han utforska båda världarna. Men väl övergången till världen av ingenting är han oförmögen att fullfölja en sådan jämförelse eftersom varken han eller jämförelsen då existerar. Hans fattningsförmåga tillåter honom bara uppfattningar om ett något och aldrig ett intet. Och i jämförelse med något som inte tillåter en jämförelse måste det som faktiskt går att jämföras med nödvändighet bli det bästa alternativet eftersom det då är det enda (kvarvarande) alternativet. Med en sådan logik kan man fråga sig om han till syvende och sist har gjort en jämförelse eller ej.
Nåväl, även om argumentet är otillräckligt ur logisk synpunkt så verkar det ändå vara tillräckligt för att han själv ska bli övertygad. Ingen vet om den osammanhängande övertygelsen ännu hunnit övervinna hans självaste förnuft, för vem kan någonsin veta något om en annan människas inre? Men den verkliga bristen i den alienerades resonemang ligger inte i detta utan i en illa dold inkonsekvens. För om han anser att något (livet) måste vara bättre än inget så borde han väl vara konsekvent i detta antagande. Men så sker inte.
Han anser nämligen inte att en dålig vänskap är bättre än ingen vänskap alls. Hade han gjort det hade hans alienation löst sig själv. Men han håller envetet fast vid den förlegade och sedan länge övergivna tanken om vänskap som något uppriktigt och ömsesidigt. Kanske tär detta honom i högre grad än vad alla livets många besvikelser någonsin kan göra. För i sådant fall verkar felet och ansvaret ytterst vara hans eget. Utstött ur samhället tror eller anar han att det ändå är han själv som är den som har störst skuld häri.
När jag talar om konventionell verklighetsuppfattning och sann verklighet kanske du förleds i tron att det enbart handlar om den traditionella oppositionen mellan natur och kultur. Men det går bortom det. Det handlar om en värderingsstruktur som föregår allt politiskt, religiöst, filosofiskt. Kort sagt, allt som hävdats vara tänkt. Det föregår logiken och det föregår till och med språket självt. Kalla det en allmänkulturell försvarsmekanism, substanslöst oresonligt argument, ett värderingars kastsystem, falskt axiom eller idealens överhöghet. Alla är olika variationer av samma likformiga skepnad, delar i samma väv, ett mönster, en struktur, utbredande sig i både vertikal som i horisontell riktning men i avsaknad av verkligt djup.
Det är en värdering i form av ett hierarkiskt system av förutsättningarnas ordnande värdering över värderingen själv. I denna värderingsstruktur av färdigt värderande i anslutning till en förutsättningarnas hegemoni, är det aldrig fråga om hur verkligheten faktiskt förhåller sig, utan enbart om föreställningen om hur den borde förhålla sig. Det är en ytans struktur, ett godtyckligt uppsatt värderingskomplex som tjänar som mönsterbild för vad som borde vara men inte är. Föregående och således utanför människan interneras det i varje kultur att gälla som universellt.
Jag har kallat detta värderingskomplex konvention men det är större än allmänbegreppet. Det föregår allmänbegreppet. Allmänbegreppen hör den konventionella verklighetsuppfattningen till, får sin mening och betydning i den konventionella verklighetsuppfattningens kontext. Häri talas det om erfarenhet, konventionens honnörsord, och det talas om kontexten som bestämmer innehållet. Men vilken slags erfarenhet, vad för en kontext? Vad är en erfarenhet som refererar till en uppdiktad verklighet, tomt på verkligt vara? Det kan inte vara något annat än en falsk erfarenhet. Konventionen, den ovan skisserade, skaparen av den konventionella verklighetsuppfattningen föregår även detta.
Konventionen är värderingen som möjliggör hela falskspelet, hela detta falska skådespel om hur verkligheten efter samma sammanvävda mönster borde förhålla sig. Och sa jag att den föregår? Det är inte sant. Kanske gjorde den det i den förmodade tid då valfrihet verkligen hade en reell betydelse. Nu däremot, har den inte längre något föregå. Men kan någon väckas ur sin dogmatiska slummer, förstå att helt ut med konventionens motsats förnuftet medvetandegöra sig, ånyo skapa ett levande språk, väcker det, knappt fattbart för den konventionellt bundna, nya tankens rymder, spränger tankens hittills kända gränser om en värld som skulle kunna vara men ännu inte är. Helt skild är den från den ännu artificiella världen av borde som kanske är i stånd att helt kväva denna värld som skulle kunna vara och den som i sina sista flämtande andetag fortfarande är.
Konventionen är statisk men ger sken av att vara i ständig rörelse. Förklaringen bakom spelet har sin grund i dimensionernas perspektivförskjutning. Utbredande sig i längd och bredd ter sig konventionen som en evigt snurrande cirkel utan början, utan slut. Men när förnuftet försänker sig i djupets dalar avslöjas cirkeln som statiskt liggande linje, och kärnan – det påstådda ursprunget - som tomrum.
Härifrån är det lätt att förstå den förmenta paradoxen om hur ytans djup statiskt krymper medan det verkliga djupet i sin ständiga rörelse alltid växer. Som varje målare eller framställare av bildlig konst vet, är det en enkel sak att simulera djup där det egentligen inget finns. Men för många drag i samma riktning och ett verkligt djup visar sig. Oavsiktligt, av misstag, har fåran skapat ett oönskat inre rum, ett som inte passar in i bilden. Oaktat sitt misstag kommer fåran att gå så djupt att den perforerar väven och uppenbarar tomrummet bakom. Misslyckandet är totalt men hur hantera erfarenheten av detta tomrum, denna intighet?
Den fulländade konstnären vet att dölja sitt misstag, vet att släta över djupet med det konstgjorda, fortsätta lögnen, fortsätta livet. Men den misslyckade är oförmögen, han faller med konsten, faller i konsten. Och när det förkonstligade faller så förfaller allt, vittrar sönder och upplöses tills bara fallet i sig återstår. Uppbruten från den kända verkligheten, i denna nya dimension men ännu inte helt frigjord från den tidigare, förefaller det fortfarande fragmentariska vara det mest verkliga, mer verkligt än det sammanlagda värdet av både det inre och det yttre.
Det kan inte vara på något annat sätt. Det yttre är falskt, det inre obeständig och allt blandas samman, förväxlas och upplöses om vartannat. Sökande, långt inne i detta virvlande kaos av fallande mellanexistens, förenade i ett gemensamt men fåfängt företag, svävar förnuftet och den fria viljan, sökande efter den sanna enheten att tjäna. Enheten som inte kan skådas, enheten som aldrig har skådats och aldrig kommer att skådas. Du tror att det går ihop. Det gör det inte. Du tror att du förstår. Det gör du inte. Två landmassor utan förbindelse? Inte ens det är sant. De är inte ens två, de är tre, fyra fem... De är oändliga. De är inga alls. Ingen massa, massan finns inte, enheten finns inte. Förbindelsen finns inte. Vad som finns är konvention. Fåfängt, det hela är fåfängt. Hör så upp!
Skammen är herre över mitt liv. Jag vill kalla det skam fastän många skulle ge honom namnet ångest. Men ångest är en akademisk term avsedd för de privilegierade. Jag trodde i min oskuld att ångest var något lågt och fult. Jag trodde mig ha funnit ett hem. Men så fick jag i pedagogikens tecken lära mig att så var det inte alls beskaffat. Ångesten var hög och stilfull, och kunde därför inte passa in på mig. För privilegierad är jag inte och orden hög och stilfull kan under inga omständigheter tillämpas på denna arma stackare till varelse.
Men tro för all del inte att jag inte har någon intellektuell förståelse av ångesten. Jag har läst Dostojevskij och modernismens många poeter, sett Bergmans filmer och lyssnat på svåråtkomlig och deprimerande musik. Jag har utforskat ångesten grundligt, min egen och andras, men kan likafullt inte finna att jag är en av de få förunnade som förärats med denna gudasända ångest. De ömkligt olyckliga som inte förmår nå upp till ångestens sublima stilfullhet får nöja sig med skammen. Skam över oss.
En aning skam känner nog de flesta men i mitt fall har proportionerna vuxit sig större än ofantliga. Väl hade varit om den hade begränsats till mina gärningar, de som vanligtvis är att betrakta som låga. Eller till liknande osedvanligt vämjeliga tankar. Men min skam sträcker sig över hela mitt väsen. Allt som tillhör mig är innefattat i min skam. Och inte nog med det, även sådant som inte kan sägas tillhöra mig har blivit infekterat. Det verkar som om allt som varit i samröre med mig är besmittat av dessa mina vidriga skamkänslor. Jag har flera liv på mitt samvete.
”Det är väl att ta i”, invänder du, ”inte kan väl detta vara något som du intellektuellt kan försvara. Nog måste du förstå att det hela har tagit sig orimliga proportioner. Och om du bara förstår det så måste det ju finnas hopp.” Och visst förstår jag det. En skam så stor att den innefattar flera hela liv kan det inte finnas fog för. Men min skam är som den religiöses gudstro. Fastän han har uppmärksammat den grundliga indoktrineringen från barnsben, fastän han gång på gång har överbevisats av vetenskapen, fastän han intellektuellt förstår att en allsmäktig och personlig Gud bara är mänskans ömkliga önskan kan han likväl inte överge sin tro. Tron har tagit över hans liv, skammen mitt.
Inte nog med att jag till fullo förstår det orimliga i min skam, jag skäms över det. Och inte nog med att jag skäms över min skam, jag skäms även över allt som den inte har annekterat. Men inte som en direkt skam, utan mer så att jag skäms över allt som jag avfärdat och allt jag omöjligt kan komma i besittning över. Men kan inte jag komma i besittning över det så kan min skam det. Ständigt är han närvarande, ömsint vakande över sin skyddsling så att han inte förirrar sig. Således blir alla mänskors liv, allt vad de kan känna, tänka eller uppleva, genom dubbel negation, innefattad i min skam.
Logiker, grammatiker och matematiker har fel angående den dubbla negationen. Två på varandra följande negativer återskapar varken det positiva eller behåller sina negativa värden, de avfärdar båda. Detta är både den livgivande principen bakom självmedvetenhet och vägen till en yttre objektiv sanning, eller i alla fall det närmaste någon fångad mellan två verkligheter kan komma en yttre objektiv sanning. För det finns inte, som logiker vill mena, bara två mot varandra stående sanningsvärden. Nej, det finns tre. Detta tredje, det ursprungliga, innefattar de båda förra och nås endast genom dubbel negation; att av misstag negera det negerade. För misstaget eller hellre misslyckandet är den enda vägen att undkomma konventionens bojor.
Men väl i negationens ingenmansland tornar sig det avfärdade men ursprungliga livet upp. Stark är den som kan uthärda synen av den avskrädeshög till liv konventionen lyckats producera eller blicka in i spegelbilden av det egentliga livet, som smulor i skafferiet, egenhändigt tömt på sitt innehåll. Inga negationer i världen kan hindra eller upphäva denna outhärdliga skam. Skammen är större än mig, den är större än allt jag kan förnimma. Det är skammen som är herre i mitt liv, jag bär honom på mina axlar och han tynger mig till undergång. Och detta är inte sant.
Det finns inget kärlekens förlovade land, bara öde slagfält. För där kärlek lever kan inga lyror spela, inga violer blomma och inga skruder finns att skyla de nakna. Inför honom är de alla lika. Inför honom finns varken vitt, indigo eller rosa. Han ser bara rött. Där kärleken lever är allt annat dött. Jag lever, men min kärlek kan inte nå lik och död materia. Så vad är han då om inte den som stillar den älskandes hjärtslag, den försmåddas första och sista älskare i nöd och lust? Blott en ska alltid hälsa den älskande välkommen, omfamna passionerat i sanning och i kärlek. Den eviga tröstens och glädjens nobla Gud. Den röda och den svarta är två men i förening en och samma. En förening där två gudar blir till en, allt till inget och inget åter till allt. Och det i kärlek, en kärlek möjlig endast efter strid. Striden är nära men alldeles snart förbi.
Introspektionen hos en fritt tänkande, kännande och fullt fungerande människa måste fungera åt båda hållen. Men det vanligaste och konventionella idealet är dock en likriktning i denna process, varvid arten människa med full rätt kan degraderas till en behavioristernas dräglande hundvalp eller, det mest önskvärda, den själlösa roboten. Detta är en naturlig följd av människans frihetsberövning som på detta sätt har sträckt sig ända in i tankens domäner.
Men det är naivt att tro på denna skapelses jungfrufödsel i form av en slags omedveten kollektiv mentalitet. Det finns ett klart definierat syfte bakom myriader av idéernas skenmanövrar. Kan man inte ändra en människas tankar på önskvärt sätt, är det mest rationella att hindra den fria tanken från att alls tänkas. Således ska människan skolas på livets alla områden att oreflekterat ta in önskvärd information för att sedan då en given situation överrensstämmer med de förefintliga förutsättningarna avge det matchande och korrekt kalkylerade beteendet.
Kartellbildningen bakom tankens likriktning innefattar alla de stora idéströmningarna som är satta att legitimera varandra inuti den gudomliga cirkelns slutna tankerymd. Sålunda går modernitetens projekt alldeles utmärkt väl ihop med kapitalismens grundtanke som passar som handen i handsken ihop med dess moraliska legitimering utilitarismen, för att bara nämna de mest uppenbara. Talas det inom detta det cirkulära idéernas syndikat om frihet kan man vara viss om att det är motsatsen som avses. Med berått mod låses oönskat tankegods ute för att bara tillåta det redan initierade att vidareutvecklas och metodiskt slipa bort cirkelns andra abnormaliteter.
Att det går rundgång i denna hegemonins tankekedja är något som hyllas i denna tradition men detta är dock ett perspektiv som inte har något att skaffa med verkligheten. För att cirkeln skulle vara fullbordad är en beskrivning som ingen ens häribland på fullt allvar är villig att omhulda. Villkorens dikterande, utestängandet av det som olyckligtvis inte har fötts innanför och omöjligheten att släppa ut det redan innestängda gör dock beskrivningen heder. Men denna oomtvistade bild av eviga idéernas gudomliga rundgång tjänar som ideal, som morot och kategoriskt försvar hur lite den än har med verkligheten att göra.
Vill man bland figurer istället finna idésyndikatets rätta form är spiralen den mest passande. Men där förespråkarna ser rörelsen som stadigt till nya nivåer stigande i den perfekt cirkulära skruvens spår, liknar verklighetens bild snarare den inåt strävande kurvan som hela tiden blir allt snävare tills dess att själva kurvan i sig omöjliggörs och den inbillade gudomligheten är nådd.
Skulle denna bild övervägas skulle ändå den uppåtgående rörelsen bli den förhärskande och de då ännu levande motståndare skulle tvärtom förvissa sig om den nedåtgående riktningen. Dessa motståndare är dock lika fastlåsta som dem de kämpar mot ty de har missat att inse att djupets konstitution för längesen försvunnit ur den skapade världens idékapitalism (en formulering som i sig gör bättre anspråk på verklig rundgång). Ytan är det enda kvarvarande och i denna kommer motståndarna omöjligtvis någonsin att kunna hävda sig. Deras medel är tillintetgjorda och när denna förmenta gudomlighet är nådd kommer allt annat också att vara utplånat.
Jodå, än så länge lever ändå den fria tanken men det har kommit att bli ett liv i ständig andnöd. Det är ett skammens och utanförskapens liv. Språket som utgör det främsta verktyget för denna utrensning, är inte bara sjukligt infekterat utan är sedan länge tömt på innehåll, hjälplöst utsuget och förmodligen bortom all räddning. Allt sker i rationalitetens goda namn, denna nobla herre alltjämt omgärdad av sina hänsynslösa lönnmördare; effektiviteten, konsekvensen och erfarenheten, anspråkslöst förklädda i livvakternas propra utstyrsel. Att dessa positiva värdeladdningar är incestuöst vanskapta avkommor kan omöjligt bevisas, vilket givetvis har varit avsikten från allra första början.
Men hur nås då det naturliga livets alternativ, när hela den skapade världen har som avsikt att sakta men brutalt strypa varje sådan påstådd skändlighet? Där den likriktade introspektionen härskar förblir vägen dit en mystikens resa in i det okända. Väl framme i osäkerhetens säkerhet kan färden dit bara beskrivas som ett uppvaknande men i den likriktade introspektionens kölvatten kan beskrivningens ordflöde komma att betraktas som kryptiska och grumliga formuleringar. Men det är bara dunkla beskrivningar för slumrande sinnen. För nyväckta kan inget vara tydligare. Det egna uppvaknandet har kommit att bli formulerat som den dubbla negationens, besläktad men ändå helt väsensskild från sin förra kontext. Den utlösande faktorn till brottet med den likriktade introspektionen, den livgivande principen till ett självmedvetet liv, detta som jag vill kalla för den första impulsen, ter sig om möjligt än mer kufisk än negationens logik i det att den oförfalskat benämns som ett misstag och följden som ett uppriktigt misslyckande.
Den likriktade introspektionen handlar om automatik, om imiterande, om att gå ut ur sig själv och att slutgiltigt utplåna jaget till fördel för det slutna manuskriptets determinerade skådespeleri. Den autentiska introspektionen å andra sidan är det levande livets öppna och ständigt pågående process. Oförtjänt och högst avsiktligt har tyngdpunkten kommit att läggas på detaljen som särskiljer den från sin syntetiskt nyuppfunna antagonist.
Resan inåt innebär på inga sätt jagets slutenhet utan öppnar snarare upp för det motsatta: sann mänsklig kontakt. De oförfalskade farhågorna rör istället introspektionens oönskade riktning. Inte enbart sker den, som önskvärt vore, inifrån och ut, hämtande vad som i tankens infantila stadium okritiskt erhållits, utan kan dessutom komma att, i den obskyra rörelsen inåt, etablera den egna värderingen och föda den fria tanken som inte lyder under rationalitetens yttre satta lagar. En sådan utvecklingsgång kan, om den skulle sprida sig, komma att tillintetgöra hela den skapade verkligheten. Farhågorna är dock inte befogade. Fåtalet ännu kvarvarande fritänkare är inom kort slutgiltigt avslöjade och kommer ofrånkomligt att gå sitt rättmätiga öde till mötes.
