En tjuvs poetik
Låt mig, om så bara för ett ögonblick, få bryta tystnaden och kliva upp ur underjorden. Jag är en tjuv, jag tillstår det öppet. Jag stjäl ord som inte tillhör mig. Jag stjäl för jag inga egna har. Du gör detsamma men det tycks inte röra dig det minsta. I det att du lyckats övertyga dig själv att du i oskatt skick utan synbar åverkan returnerar vad som egenmäktigt använts, kanske du hellre betraktar din gärning som lån. Jag betvivlar inte din oskuld i denna fråga men en sådan övertygelse har jag emellertid inte lyckats nå. Samma övertygelsens samvetsfrid har inte kunnat lägga sig till ro i mitt sinne.
Mitt samvete förkunnar att varje språkbrukare måste vara en tjuv. Men är jag då inte en kriminell av de mindre måtten? Jag skulle ju till exempel aldrig ta ord som ”konsolidering” eller "incitament" i min mun. Sådana värdefulla skatter skulle jag aldrig ens kunna drömma om att lägga beslag på. Är inte detta ett bevis på det relativt oskyldiga och synnerligen obetydliga i mitt brott? Sannerligen inte! Min gärning är långt mer lömsk och moraliskt genomrutten än vad som låter sig skina igenom. Det är inte så att jag blott och bart sätter mig emot i trots, inte så att jag olovligt bryter mot lagar och regler. Nej, det är än värre. Jag tror mig dessutom vara mäktig att kringgå dem, jag tror mig stå över dem. Hybris! ropar gudarna. Nå, låt dem skräna.
I denna värld finns det inte längre någon som är i stånd att välja eller avstå ifrån sin kriminella bana. Den ligger där som en ränna, frestar kulan med sin sluttning att ge efter. För dem utanför denna stupränna lycksaligt födda har ord som exempelvis ”tvätt” blivit så nedsmutsade att de fått motsatt betydning. Den som tror sig tvätta rent, smutsar istället ner, begår en brottets handling. Men även om jag vet att du är en än mycket värre och nedrigare tjuv än jag, är mitt samvete ändå stort (givetvis är detta inte något annat än en brottslings sarkastiska ironi). Därför stjäl jag bara i små portioner men ser till att förvalta mitt byte så att det växer sig stort och kraftigt.
Styggelsen i mitt brott är inte handlingen, det är syftet. Och i syftet är jag den uslaste av terrorister. Under förevändningen att jag tvättar orden rena (men vi vet ju alla vad det innebär) har jag skapat mig mina egna semantiska legoknektar som jag ger i uppdrag att infiltrera fiendeland. Deras uppdrag är många och varierande men vi två har ännu inte blivit så pass förtroliga med varandra att jag kan avslöja hur de opererar eller vad för mål de slutgiltigt har. Du kan alltjämt vara en angivare och eftersom jag nyss har stigit upp ur underjorden, skådat de öppna vidderna och börjat vänja mig vid friheten, har jag ingen önskan att åter bli den berövad.
Jag stjäl för att tjäna mitt uppehälle, inte ekonomiskt utan existentiellt. Jag stjäl för jag inget eget har. Men detta innebär att alla de ord jag omger mig med, inte är mina och kan således inte heller beskriva vem jag är. Utan eget språk och egna ord tillhör min identitet någon annan. Vems kan jag då vara? Till vad skall jag fogas tillhörig? Frågorna fräter mitt redan bräckliga sinne sönder och samman. Kanske är det bästa ändå att åter smyga tillbaka ner till min mörka och tysta källarhåla.
Poetics of a thief
Please allow me, if only for a moment, to break the silence and step out of the underground. I am a thief, I admit it openly. I steal words that don't belong to me. I steal because I don't possess any of my own. You do the same but it doesn't seem to bother you the least. As you have managed to convince yourself that you unharmed, without visible damages, return what has been high-handedly used, perhaps you rather regard you act a loan. Believe me; I do not question your innocence in this matter. But I myself haven't managed to reach that kind of conviction. In my mind I haven't reached the same peace of conscience in conviction.
My conscience preaches that each and every linguistic user, user of a language, must be a thief. But am I not a criminal of the lesser kind? For instance I would never admit a term like "consolidation" or "incentive" within my vocabulary. I would never even dream of confiscating this kind of precious treasures. Isn't this a token of a fairly innocent and insignificant nature of a crime? Most certainly not! My deed is far more devious and morally corrupt. I don't merely oppose in defiance, illicitly break laws and regulations. No, it's worse than that. I believe myself to be powerful enough to go around these laws and regulations, to be superior to them. Hubris! the Gods are howling. Well let them howl.
In these days, in this world, no more is it possible for anyone to be able to choose or refrain from his criminal course. It lies there, like a trench, tempting the ball with its slope to give away. For those outside this trench blissfully born, words like "laundry" have been so contaminated that they have entirely changed their meanings into its opposite. Anyone who believe himself to launder is in fact contaminating, committing an act of crime. But even as I know that you are a much worse, meaner and dirtier thief than I, I still have a lot of conscience (of course this statement can only be understood as a criminal's sarcastic irony). That is why I only steal in small portions but assure my loot to grow big and strong.
The abomination of my crime isn't the act itself. It is the purpose. And in the purpose I am the most wretched of terrorists. While using the known pretext to "launder" the words (but we all know what that means) I have created my very own semantic mercenaries with orders to infiltrate hostile countries. Their missions are many and various but we have not yet met full confidentiality in order for me to recount how they operate or reveal their main objective. You could still be an informer and as I only just have stepped out of the underground and have gotten used to my freedom. I have no desire to be deprived from it.
I steal to earn my living, not economically but existentially. I steal because I nothing own. But this means that all the words that I surround myself with, are not mine and therefore cannot describe who I am. Without words or a language of my own, my identity belongs to someone else. Who's am I or what do I belong to? The questions corrode my already fragile mind. Perhaps the best thing would be to sneak back into my dark and quiet underground.
