Jag är en sjuk människa … Jag är en ond människa. En frånstötande människa. Jag tror det är i levern sjukdomen sitter. Fast förresten begriper jag mig inte ett dugg på min sjukdom och vet egentligen inte alls vad det är som gör ont.
Så börjar Fjodor Dostojevskij sin lite udda roman Anteckningar från källarhålet i Ulla Rosens svenska översättningen från 1985. (Bokförlaget Atlantis, 2004) Att jag tar upp detta verk ska inte ses som ett skrivandes pliktskyldiga redovisning av inspirationskälla och tankemässig utgångspunkt, utan tjänar snarare som en kontextuell referenspunkt för läsaren att förhålla sig till. Kanske blir texterna av en påstådd källarmänniska av idag aningen mer begripliga mot bakgrund av den ursprunglige källarmänniskans tankar. Därtill är det också viktigt att förklara hur termen "källarmänniska" har sin upprinnelse i denna år 1864 utgivna skrift och att redovisa de tankekomplex som är häri inneboende.
I jämförelse med de tegelstenar till böcker som denne store ryske författare lyckats producera är Anteckningar från källarhålet till omfånget en tämligen tunn sak. Sidantalet sträcker sig bara strax över 150 sidor. Däremot är det bedrägligt att tro att innehållet för den sakens skull skulle vara enklare och mindre djuptsinnigt. Det är det ingalunda. Tvärtom är det en väldigt intellektuellt böljande text. I form och språk utforskas och prövas många av de element vi så godtroget har vant oss vid i vår automatiserade läsning av romaner.
En av de saker som gör romanen svårforcerad är ett envetet användande av vad som kan kallas negationens logik. Gång på gång negerar berättarjaget vad han tidigare sagt och säger fortsättningsvis konstant emot sig själv. Men på något lustigt och paradoxalt sätt får han ändå resonemangen att gå ihop. Detta strategiska grepp sker i den första av de två delarna, delen som också är mest utmanande och intressanta läsningen. Denna dels innehåll, under formen av en enda lång monolog, är ett stycke intellektuell krigföring mot ett samhällsideal enbart upprättat kring sannolikhetslära och antagandet om den enbart rationellt styrda människan. Mot detta protesterar källarmannen, protagonisten i Anteckningar: ”Ack mitt herrskap, vad blir det för sorts egen vilja när tabeller och aritmetik kommer med i spelet, när det enda som gäller är att två gånger två är lika med fyra? Två gånger två blir även utan min vilja fyra. Och det kallar ni fri vilja?” (s. 9)
Den avväpnade fria viljan försöker bakom det rationella göra sig hörd bland detta matematiskt kalkylerade sanningsbrus: ”Jag kan gå med på att två gånger två är fyra är utomordentligt och lovvärt, men om man nu ändå ska lovprisa så kan två gånger två är fem ibland vara något synnerligen trevligt!”(s. 47) I detta blir formspråket med negationerna kongenialt med källarmannens invändning. Negationernas logik får dessutom verkan av att bli ett medel till att väcka en intellektuellt slumrande läsare som i blind tro förlitar sig på en rationell följdriktighet. Textens retoriska konstruktion, ett imiterande av logikens, där två på varandra följande premisser förväntas resultera i en slutsats, motarbetas här konstant. Textens automatik tvingas med nyttjandet av negationerna till kapitulation och antagandet om människans rationalitet har fått sig en rejäl törn. Därför kan källarmannen också ogenerat låta uttalande som andra skulle ha strukit få stå kvar och istället (om än inom parentes) erkänna sitt misstag: ”(Det där var ett dåligt skämt, men jag tänker inte stryka ut det. När jag skrev det trodde jag att det skulle låta mycket vitsigt, men fast jag nu själv inser att jag bara helt simpelt ville göra mig märkvärdigare än jag är så låter jag det med berått mod stå kvar!)” (s. 9,10)
Hur kommer det sig då att källarmannen beskriver sig själv som en sjuk, ond och frånstötande människa? Mitt ibland alla lögner, paradoxer och självmotsägelser finns en möjlig ledtråd: ”Hur som helst så är jag fast övertygad om att inte bara en mycket högt utvecklad medvetenhet utan till och med all medvetenhet i sig är en sjukdom” (s. 13) Istället för att som furst Mysjkin, som dyker upp senare i Dostojevskijs författarskap, blotta det dåraktiga i omgivningen genom att leva och alltigenom uppvisa det godas exemplum och därmed också låta sig bli förnedrad i hopp om att väcka medlidande, står källarmannen som dettas goda ideals motsats. Källarmänniskan är antihjälten; han väljer den mörka ensamheten i sitt källartillhåll framför att medverka i ett falskspel som envetet försöker hävda den fullständiga rationaliteten, friheten och jämlikheten men likväl vuxit sig fast i den rationella ofrihetens kastväsende. Han är uppgiven och i det närmaste likgiltig inför den kollektiva dårskapen som omger honom, mycket väl medveten om att det häribland snarare är han som är att anses som dåren. Men han anammar och välkomnar denna utifrån komna ståndpunkt. Han räds inte för vad han är och han ursäktar sig inte. Därför kan han hävda sin sjukdom, sin ondska och medge sig vara frånstötande.
I den andra delen av romanen som till formen övergår till en mer konventionell prosa, får källarmannens syn på sig själv och omvärlden sin konkretisering. Bland annat i återgivandet av en viss episod som tjugo år senare fortsätter att plåga källarmannens minne. Häri framstår han under inga omständigheter som en sympatisk person. I denna episod skildras hur källarmannen i rent trots inbjuder sig själv till att närvara vid ett avsked till en bekant. Han hyser egentligen inget annat än förakt inför det samlade sällskapet och råd med en sådan utlevelse har han då rakt inte. Likväl dras han motvilligt och mot bättre vetande till tilldragelsen och det hela urartar till att bli en förödande och otroligt pinsam upplevelse som vem som helst förutom denna källarmänniska skulle ha gjort vad som helst för att förtränga ur minnet. Men inte källarmannen. Han vältrar sig istället i lidandet, i skammen och i vanäran.
Varför stannar källarmannen kvar i sin källarhålla, självmant utelåst från omvärlden, vältrande sig i lidande, skam och vanära? Psykologiska motiv åsidosatta så gör han det som en manifestation över den fria och självständiga viljan! För ”lidande är ju att tvivla, att förneka” och ”lidandet – det är ju roten och upphovet till ett medvetet tänkande”. Och detta menar källarmannen är ”oändlig mycket värdefullare än två gånger två”. (s. 48) ”Kontentan av det hela, mitt herrskap, blir att det är bäst att inte göra någonting! Bäst är den medvetna overksamheten! Så leve källarhålet!” Men detta uttalande följs omedelbart av ett medgivande. Återigen ljuger han, ”lika säkert som att två gånger två är fyra” är källarhålet inte det bästa alternativet utan ”något annat, något helt annat, något som jag längtar mig sjuk efter men som jag omöjligt kan finna. Åt helvete med källarhålet!” (s.52)
Källarmannen ser lidandet och den inre slitningen som roten och upphovet till ett medvetet tänkande, men jag är inte helt säker på det. Kanske är hellre negationen och misslyckandet principen bakom det medvetna tänkandet. Eller nej, vad säger jag? Läsare ombedes att bortse från förgående uttalande; jag har säkerligen helt fel!
I am a sick man. … I am a spiteful man. I am an unattractive man. I believe my liver is diseased. However, I know nothing at all about my disease, and do not know for certain what ails me.
This is how the great Russian author Fyodor Dostoevsky begins his somewhat peculiar novel Notes from the underground. I dealing with this work shouldn’t be considered as a writer’s in duty bound confession concerning his source of inspiration or point of departure for his way of thinking. It should rather be considered as a service to the reader, a contextual point of reference. Perhaps the texts of an alleged underground man of today will be slightly more comprehendible with reference to the original underground man’s thoughts. Why it’s also important to explain the term "undergroundman", the origin of it in this in 1864 published script and the train of thought that is in the term inherent.
The quantity of Notes from the underground is fairly modest in comparison to the thick bricks that Dostoevsky has managed to produce. The number of pages is only slightly over 150. But therefore believing it to be easier or less profound is highly deceitful. By no means is it so. On the contrary is it intellectually a very billowing text. In form and language many of the elements that we gullibly have come to grow accustomed to in our automatic readings are here explored and put to test.
One of the tings that make the novel difficult to penetrate is a persistent use of what might be called logic of negations. The narrator’s voice is over and over negating earlier given propositions, constantly contradicting himself. But in some strange paradoxical way he still manages to complete what seemingly isn’t supposed to be able to complete. This strategic grip occurs in the first of the two parts, the most challenging and interesting one. Its content, presented as a long monologue, is a piece of intellectual warfare aimed towards a society’s ideal founded on probability calculus and the assumption of the merely rationally human thinking and behaviour. The underground Man, the protagonist in The notes, protests against this: “Good heavens, gentlemen, what sort of free will is left when we come to tabulation and arithmetic, when it will all be a case of twice two make four? Twice two makes four without my will. As if free will meant that!”
Behind the fully rational the disarmed free will is trying to make itself heard amongst this clatter of mathematical calculated truths: “I admit that twice two makes four is an excellent thing, but if we are to give everything due, twice two makes five is sometimes a very charming thing too.” In this the logic of negations idiom becomes congenial with the underground man’s objection. The effect of the logic of negations will also be a means of an end; waking an intellectually dozed off reader who in blind faith puts his trust in rational consistency. The written text’s rhetorical construction, that mimics the logic’s, where two premises are expected to be followed by a conclusion, is in The notes constantly counteracted. With the use of the logic of negations the automatization of the text is forced to capitulation making the assumption of the human rationality suffer a serious defeat. That’s also why he freely and easily can let utterances that others would have erased remain uncorrected and contrary (casually within parenthesis) admit his mistake: “(A poor jest, but I will not scratch it out. I wrote it thinking it would sound very witty; but now that I have seen myself that I only wanted to show off in a despicable way – I will not scratch it out on purpose!)”
The underground man describes himself as sick, spiteful and unattractive, how come? Among all the lies, paradoxes and contradictions we might find a possible clue: “But yet I am firmly persuaded that a great deal of consciousness, every sort of consciousness in fact, is a disease.” Instead of like Prince Myshkin, that appears later on in Dostoevsky’s authorship, disclose the folly of the surroundings by living and throughout depicting an example of the good, degraded hopefully to wake pity or sympathy, the underground man appears to be this ideal’s antithesis. The underground man is an antihero, he chooses the dark underground refuge before taking part of the fraudulently above ground that persistently maintain the complete rationality, freedom and equality but has grown solid within the rational caste system with serious lack of freedom. He is resigned, dejected and close to indifferent to the collective folly that surrounds him, very well aware of that among them rather he is considered to be the fool. But he accepts, welcomes and adopts this external point of view. He dreads not and he gives no apology. That’s why he can maintain his claim of being sick, spiteful and unattractive.
In the second part of the novel, which in form is more of a conventional prose, the underground man’s point of view gets its concretizations in the depiction of an episode that still, twenty years later, keeps tormenting his mind. In this the underground man stands out as a under no circumstances sympathetic person. The episode describes among other things how he invites himself to attend a farewell party in the honour of an acquaintance. Actually he can’t really afford with such an extravagant event and he holds none of the party members to be anything but repugnant. Still against better knowing he reluctantly prompts of attending and for his sake the event degenerates into an extremely devastating and embarrassing experience that anyone else would have done anything possible to repress from once memory. But not the underground man. He rolls himself in suffering, shame and dishonour.
Why does the underground man remain underground, of own accord locked out of the world around him, rolling himself in suffering, shame and dishonour? Psychological motives put aside he does it as a manifestation over the free and independent will! Because “suffering means doubt, negation” and “why, suffering is the sole origin of consciousness”. And this, the underground man maintains, is “infinitely superior to twice two makes four”. “The long and the short of it is, gentlemen, that it is better to do nothing! Better conscious inertia! And so hurrah for underground!” But this statement is immediately followed by an admission. Once again he is lying. It is not underground that is better “but something quite different, for which I am thirsting, but which I cannot find! Damn Underground!”
The underground man holds suffering and the internal dissension to be the origin of consciousness. I’m not so sure though. Perhaps failure and negation rather is to be considered the principle behind a conscious thinking. But what am I saying? Readers are advised to disregard the former statement; I’m surely mistaking!
Should you feel a need of a deeper study of Dostoevsky's Notes from the underground , theise links are highly recommended:
http://www.gradesaver.com/ClassicNotes/Titles/underground/
