Detta är anteckningar från ett annat källarhål...
Bara för att röja de irriterande men ofrånkomliga frågorna ur vägen, blir jag tvungen att göra vad jag under inga omständigheter kommer medge att jag gjort. Dina frågor är av enklaste natur. Du undrar vem jag är, hur gammal jag är och varifrån jag kommer. Men låt oss vara ärliga ett ögonblick. Vad du verkligen vill veta är hur jag ser ut, inte sant? Du vill ha bild som kan bekräfta om all vidare ansträngning är mödan värd. Men den en enda bild denna sida tillhandahåller är mental, och jag är inte så säker på att den bild jag kommer att ge är den du hade i åtanke. Men för att börja med de lättare av dina frågor så är undertecknad 26 år gammal, bor, som språket kanske avslöjar, i landet Sverige, i den södra delen av riket för att vara mer precis. Jag har nu sanningsskyldigt besvarat dina frågor. Men även om du säkerligen inte känner dig fullt tillfreds med svaren som har erhållits (inte kan jag hjälpa att du inte är kompetent nog att ställa väsentliga frågor), låt oss istället fortsätta djupare in i självmotsägelsernas boning. Och tro för all del inte att du är kapabel att lura dig till någon som helst information om något så simpelt som min ålder, mitt kön eller var jag bor. Något sådant kommer helt enkelt inte att ske. Jag är en sannskyldig man... Nä, jag ljuger givetvis. Låt mig nu ta mig an den svårare av dina frågor. Vem jag är. Jag har under en längre tid ställt den frågan. Omgivningen har inte heller förskonats. Hur lyder då svaren som erhållits? Tja, de kan egentligen sammanfattas till ett enda: ”Vem bryr sig?” Onekligen verkar vara så, att det inte är någon som bryr sig, som om alla ger blanka fan i både frågan och frågeställaren. Ändå kan ingen påstå att personen som yttrat frågan är av det fulare slaget. Han är inte på något sätt fysiskt eller psykiskt vanställd. Han är inte hänvisad till att vistas på botten av samhället och tillhör varken de kriminella eller någon annan marginaliserad eller samhälleligt utstött grupp. Så varför denna nonchalanta likgiltighet? I försöken att reda ut anledningen till denna outgrundliga omständighet, finner jag mig själv vistandes i ett mänskligt ödelandskap, gömd och glömd någonstans nere i en avkrokarnas källarhåla, ett annat slags källarhål. Så jag skriver för ingen annan än mig själv. Men jag behöver ändå lätta bördorna från mina axlar. Och i ärlighetens namn blir jag då tvungen att redogöra för hur jag själv använder den mest motbjudande av motbjudande fraser. Skulle jag av en händelse bli tilltalad och få någon av dessa dina konventionella frågor, skulle jag, så som ni alla så vederbörligt har lärt mig, helt enkelt svara med frasen som konvenansen kräver: ”vem bryr sig?”. Inte på grund av orsaken du tror och håller för sanning, för det gör jag. Konventionen kräver vinnare och förlorare i alla livets situationer. Den kräver att frågorna ställs och den kräver att denna nonchalans etableras, men aldrig att två individer går intakta ur ett möte. Under rådande omständigheter kan en ärlig och sann gemenskap människor emellan inte uppnås. Jag har ingen möjlighet att segra över den förefintliga världen men jag kan föregå utgången. Sålunda svarar jag med samma nonchalans i ord, som föregående talare, följande samma konvention, ännu inte har fått chans att yttra men ändå är så angelägen att ge uttryck för. Du tror att vinnaren är utsedd? Så fel du har. I detta dåraktiga spel är min vinst omöjliggjord. Uppgiften är mig omöjlig. Du undrar varför? Därför att skillnaden i din anmärkning och min är att jag faktiskt bryr mig men Du så uppenbart inte gör det. Därför måste jag också ta på mig skammen för denna utgång. Och inte bara min, det är en börda jag kan bära, nej därtill är jag tvingad att bära din därjämte. Nå, låt gå för det då. Vem bryr sig? Hela projektet är högst ironiskt. Så som det är att vädja till andra medvetanden efter acceptans när inga andra än du själv är närvarande, att försöka undvika ytlighet där bara yta existerar eller att vädja efter kärlek genom att göra sig själv till åtlöje. Bara i det senare av fallen finns något hopp om möjlig framgång. Hållande kärleken, paradoxal som den är, som mänsklighetens sista hopp, kan jag fortsätta min ironi. Men med kärleken, som i sanning torde vara det innersta i människan, varför inte bara hoppa över alla dessa konvenansens hinder och gå direkt till denna kärna? För där det vanligtvis tar åtskilliga år att förstå tomheten bakom skalet, torde jag väl vid detta laget redan ha skingrat de oönskade och bara det och de intressanta kvarstår. Kanske kan det inre bli nått av det inre, det yttre förutan, fortfarande kvar på ytan men tillsammans i djupet. Jo, jag vet vad du tänker när du läser mina ord. ”Nonsens, allt är bara nonsens.” Och du har givetvis helt rätt, men ändå… Vaddå för projekt? Jag är inte säker men tror att det är processen att frigöra en föraning, en tanke eller känsla, förmodligen båda; att försöka reda ut det hela såsom man gör med ett tilltrasslat nystan. Men vad för en föraning? Jag vet inte, men gissar den om livet självt. Det finns någonting i eller om detta liv som helt enkelt inte stämmer. Samma föraning förkunnar det som skulle kunna vara men som fram till denna tidpunkt ännu inte är. I mina ansträngningar att få pusslet att stämma, kommer jag till inte till någon annan slutsats än att formen för detta projekt, bara kan vara den skrivna textens. Även om jag inte är en författare, som mest en skribent, gör jag det till min främsta angelägenhet att fullkomliga det som jag misstänker inte kan fullkomligas; att omvandla de vitt skilda fragmenten till en fullständig helhet. Men rymderna däremellan är överväldigande och min sikt i högsta grad begränsad. För att öka mina chanser ska jag övergå till språket jag behärskar bäst. Jag skulle just till att säga, vilken tur för dig, men så förstår jag att projektet inte är ämnat för dina ögon. Inte för att jag förbjuder din läsning, inte alls. Nej, anledningen är konsekvensen av dina egna val såsom de manifesterar sig i den så motbjudande och nonchalanta anmärkning du är i kast med att slänga ur dig. I det att du skakar på axlarna och förbereder dig att vända mig ryggen, suckar du högt: ”vem bryr sig”.
These are the notes from another underground...
Just to get the disturbing but unavoidable questions out of the way, I will have to do what I under no circumstances will admit to have done. Your questions are simple. You wonder who I am, how old I am and where I come from? But seriously, what you really want to know is what I look like, right? You need a picture to confirm if any further effort is worth the while. The only picture you'll get from this site though, is a mental one. And I'm not so sure the picture I'm about to give is the one you had in mind. But to begin with the easiest of pieces, I'm 26 years old and I live in
Now, having not pleased your mind but still answered your badly put questions (I'm not to be blamed for your incompetence in asking significant questions), let us move further into the place where the contradictions dwell. And don't think you’ll be able to trick me to give you any information what so ever about, say my age, gender or the place where I live. Trust me, that simply will not happen. I'm a man of my words! ... I'm lying of course.
Now, let me deal with the more difficult question. Who am I? For some time now I have been asking myself and others around me that very question. What answers have I obtained? Actually, only one was given: "Who cares?" It really does seem as if nobody actually gives a damn. Yet can no one hold it for truth that the person uttering the question is of the ugly kind, nor is he a leper, at the bottom of society, a criminal or a member of any other socially marginalised group. So why the indifference? Trying to figure out the reason I find myself somewhere down below in the underground, in a non voluntary human wasteland, another underground.
Thus I am writing for nobody but myself. Still to ease my mind I will have to account for my own usage of this the most odious of odious phrases. And while nobody gives a damn there is nobody around to stop me, is there? Should I then by chance be given conventional questions like the ones you posed, I would simply, as I have been properly taught by you all, reply with the conventionally given phase, "who cares?" Not for the reason that you probably believe or hold for truth because I do.
The convention calls for a winner and a loser in all the situations in life. It calls for the question to be posed and it calls for this nonchalance to be established, but never for two to equally intact exit a meeting. Under current circumstances a true and honest spirit of community is impossible to establish. I can hardly overcome the world created before me but I can precede the outcome. Consequently I reply with the same nonchalance in words as the speaker before me following the same convention yet cannot phrase but still is eager to. You think the outcome is settled? How wrong of you. In this foolish game I cannot win. My winning is impossible. Why? Because the difference between your utterance and mine is that I do care but you obviously don’t. So that is why I must take on all the shame of this outcome. Not only mine, that is a burden I can bear, no, I must carry yours as well. Well, so be it. Who cares?
Now, the entire project is highly ironic. As it is to appeal to other minds for acceptance when no other minds are present than your own, trying to avoid the shallowness where only surface are to be shown or pleading for love by the mockery making of yourself. Only in the latter of the cases there is any hope of possible success. Holding love, being so paradoxal as it is, as the last of human hopes, I can continue my irony. But indeed, love being the most inner part of any human, why not skip the conventional hinders and go for the kill instantly. Where it normally takes several years to understand the emptiness behind the shell, all the unwanted now ought to be scattered and only the interesting and the interested remains. Perhaps the inner could be reached by the inner without the outer, still remaining at the surface but together in the depth. I know what you’re thinking when you read my words. "Nonsense, it’s all just nonsense." And indeed you are probably right, but still...
What is the project? I am not sure but I believe it is the operation of setting a notion free, a thought or a feeling, most probably both. I am trying to sort it out or loose it like one does with a ball of string. What notion, you wonder. I don't know, but I'm guessing the notion of life itself. There’s something about this life that just isn't right, and that very same notion proclaims what might be but till this point are not. Trying to figure this puzzle out I come to the conclusion that the form of the project only could be the written text. Not being a author, at the very most a writer, I shall make it my mission to complete what I suspect cannot be completed, converting the various fragments into a complete whole.
But the spaces are overwhelming and my ability of sight is deeply limited. To improve my chances I shall have to change my tongue into the one I know the best. And sadly for your sake it isn't the English one. Sadly I say, you have my sympathy (although I suspect a translation will come shortly). But again, this project isn't really meant for your eyes. Not that I forbid your reading, no, the reason is a consequence of your own choices, manifested in the loathsome and nonchalant utterance you are about to articulate. As you shrug your shoulders preparing to turn your back at me, you loudly sigh "who cares".
