Laika & Loeki

Våren har gått blixtsnabbt. Hundarna och jag var på en veckas semester till Hälsingland kring påsk där de kunde rasa ut i skogen, ligga ute o mysa och Laika kunde åter rulla sig i snö. hon tar verkligen adjö av snön varje vår, här i Göteborg rullade hon intensivt i några små aprilsnöhögar som fanns kvar i skuggan vid Delsjö golfbana, hon riktigt njuter och ålar sig fram och tillbaka, gräver o borrar ner huvudet. Loeki tittar förundrat på... När vi kom hem från resan, som förresten var en riktig pärs med ersättningsbuss Ljusdal-Gävle och missat X2000 fr Sthlm) var det som att komma från s/v film till färg: alla gräsmattor o buskar var bländande neongröna, och det blommade för fullt av påskliljor.

Vi har varit på några trevliga utflykter, bl a till Särö naturreservat med Herwin m vänner, där vi fikade vid havet och vandrade på vackra skogsstigar. Tholöholm  var också vackert med bländande sol (o kall blåst) där båda hundarna ställdes ut i pudelklubbens inofficiella tävling. Båda skötte sig väldigt fint, och det var skoj att träffa andra eurasier med ägare. Loeki blev BIR och BIG 4, Laika lät sig beskådas i munnen utan större problem (en liten test inför utställningen i Larv!). Vi tog en fin promenad runt slottet, jag har lagt ut några bilder på "Eurasierkul"s hemsida.

Jag är så stolt över min Laika som har kommit över sig rädsla för utställningsdomare. I går i Larv/Skara skötte hon sig så otroligt bra, stod stilla och lät domaren titta på tänderna och känna igenom kroppen utan några som helst problem. Många andra hundar drog sig undan och ägarna fick hålla under magen osv, men inte min stumpa. Alla fyra i marken och svansen i topp! Tråkigt nog så lär det aldrig bli något tredje och sista Cert för henne, då hennes rörelser och steg inte alls är så spänstiga o fina som alla ungtikars som hon konkurrerar med, trots att hon nu har gått ner nästan fem kilo i vikt och inte har ont någonstans, så vi får sluta utställningskarriären så här. Med tanke på hur rädd hon var som ung och hur äckligt hon har tyckt att det varit att överhuvudtaget befinna sig på utställningsområden, och hur glad och positiv hon är nuförtiden så känns det rätt. Huvudsaken är att Laika mår bra, hon är världsbäst ändå, med eller utan championtitel! Kritiken var inte så bra, trots det fick hon ett 1:a pris, och det ska man ju förstås vara tacksam för. Utställningsdomares utlåtanden är märkliga, för första gången skrev en domare att öronen satt för långt ifrån varandra. På alla andra kritiklappar, och jag har rätt många vid det här laget, står det att hon har korrekt placerade öron. Har öronen flyttat på sig?Eller kanske var det det dåliga vädret som gjorde att Laika hängde med öronen på nåt sätt? Det spelar inte så stor roll vilket, det är bara att ta utställningar med ro, och betrakta det som ett slags lotteri. Huvudsaken är att man har skoj, får träffa trevliga människor och se vackra hundar.

Nu har vi en blogg istället för Dagbok här på hemsidan.  Den gåller från 1 januari 2009.

Laika mår toppen, hon har gått ner till 2 tabletter Levaxin om dagen, och är mjuk o fin i lederna, hon verkar inte ha ett dugg ont någonstans! Hon springer nu nästa lika fort som Loeki igen, under en lång period har hon skuttat som en groda efter honom, nu går det fort! Härligt med kall och frusen mark under fötterna, här har det varit geggigt alltför länge.

Hoppas att nyårsafton var lugn o fridfull för er. Här i Kallebäck var det som värsta kriget brutit ut. Vi spelade orgelmusik på hög volym, åt färska räkor och vid tolvslaget plockade Erik fram lammsteken, något som får vilken hund som helst att glömma bomber o granater! Extremt mycket smällare. Nästa år stannar vi i Hälsingland även över nyår, ett som är säkert! De idioterna fyrar av fyrverkeripjäser bara ett par meter från bilarna, mitt i bostadsområdet. Nu är inte någon av våra hundar skotträdda, men de blir oroliga, o förbannade när det smäller för nära fönstren, så vi drar för persiennerna så de slipper se raketerna. Laika mår  som en prinsessa av Levaxin-tabletterna. Hon är pigg, står vid dörren på morgonen när vi ska ut, innan låg hon på soffan och slöade och tyckte att jag kunde ju gå med Loeki först... Hon har gått ner 12 hekto på tre veckor, snacka om att jag tappade hakan hos veterinären i fredags. Hade det inte varit så att det är samma våg som tidigare skulle jag inte ha trott på den. Hon busar som en värsta unghund, och har massor av energi, och gosfaktorn har ökat betydligt! I slutet av nästa vecka vet vi resultatet av fredagens provtagning,m ne jag misstänker att det blir medicinering även i framtiden.