vit på hakan, vit "haklapp",
vita tassar och vit på magen.
Favoritmat:
Skinka
Favoritleksak:
Snören som dras på marken
Bästa kompis:
Aika
Kitty eller "Kitty Katten" som hon kallades för var en riktig liten hårboll.
Kitty var en blandning mellan Norsk skogskatt och Manx. Hon hade pälsen, "lo" öronen
och svansen från den Norska skogskatten. Hon hade den fyrkantiga bakdelen och det runda huvudet från Manxen.
Hon var liten och nätt trots sin stora boll till mage och det såg ut som att svansen är pålimmad.
Hon var svart med brun underull, hade vita tassar, vit haklapp, vit mage och vit haka.
Hon var mycket stiligt tecknad och dom vita morrhåren och ögonfransarna var som grädde på moset.
Innan vi var vugna att ta bort Kitty så hade hon levt med oss i nästan tio år, hon hade varit en innekatt hela sitt liv och det var så hon trivdes bäst
På somrarna satt Kitty i löplina. När hon kom till landet för första gången
så var hon för liten för att lära sig att den stora vägen som går utanför oss är livsfarlig!
Året efter så skulle hon vara för gammal för att lära sig det.
Det var det som veterinären sa.
Kitty var lugn och trygg och smet gärna upp i trapphuset när hon såg sin chans.
Tråkigt nog så kom det alltid en hund efter som hämtade henne.
Kitty var fruktansvärt åksjuk, så man ville inte åka några extra turer med henne i bilen.
Hon hade inte alltid varit åksjuk. När hon var liten så tyckte hon att det var kul att åka bil.
På äldre dar sprang hon alltid och gömde sig när vi ska åka någonstans.
I bilen satt Kitty med sele istället för att sitta i bur.
Då kunde hon titta ut och åksjukan lindras lite.
Tre gånger försökte vi få kattungar från Kitty.
Första försöket (med hane 1) så blev han så rädd för Kitty så att han var tvungen att kastreras
efter det. Hane 2 var oerfaren och satt bara och tittade på den knäppa katten som låg på golvet och
ålade sig. Hane 3 var erfaren och hade haft många kullar. Där hände det något! Men Kitty tyckte inte att det passade sig
så hon tog bort dom. (Katter har tydligen någon funktion som gör att de kan ta bort fostren tidigt,
när dom tycker att det inte passar sig att ha kattungar.)
Kitty gillade inta andra katter. Men hon älskade hundar.
På landet så fanns förut en Golden retriver. Han hade funnits där enda sedan Kitty kom till oss.
De blev kompisar och Kitty hade fått en vän för livet.
En dag på landet så kom det en katt och hälsade på. Den bodde inte hos oss och det var Kittys revir
den skulle försöka att ta ifrån henne. Kitty satt fast i sin löplina och kände sig hotad.
De båda katterna satt och fräste mot varandra och gjorde sig klara för att gå till anfall.
Då kommer den här Golden retrivern och ställer sig emellan katterna för att försvara Kitty.
Han står bara där och tillslut så skäller han ut den o-inbjudna katten så hon pep iväg.
Det var en häftig syn. Denna härliga hund lever inte idag han heller och var det någon som saknade honom
så är det Kitty. Men sen kom Aika in i bilden och hon fick en ny kompis. Kitty och Aika
håller ihop i vått och i torrt alltid och för evigt! Tills den dagen kommer då någon måste
lämna den andra. Vilket den sorgligt nog har gjort...
År 2004 kände vi några knölar på Kittys mage. Vi åkte till veterinären för att kolla upp dessa
och han sa att det skulle kunna vara cancer. Han var 97% säker på att det var det och
tyckte att vi skulle operera så fort som möjligt.
En/två veckor senare steriliserades Kitty. Hon fick sedan gå med tratt. Det var en jobbig tid för Kitty.
Att ta bort livmodern är en stor operation.
Några veckor senare togs nästan hela vänstra bröstsida bort. Då fick hon fortsätta gå i den eländiga tratten. Det
var jobbigt för henne att gå omkring för hon fastnade i alla trösklar. Dessutom så var
stygnen av tjock ståltråd som hon fastnade med i filtar och kläder.
Det var inte lätt att äta, sova och gå på lådan.
När Kitty fick ta bort stygnen var hon väldigt nere. Men efter någon vecka så kom det en
svart filur in genom dörren. Det första den lilla filuren gjorde var att
springa fram till Kitty och trycka sin nos mot Kittys nos.
I juni 2006 kände vi en knöl på Kittys mage igen. Vi åkte till veterinären och en vecka efter
var det dags igen. En till operation vart det. Denna gången större än den andra.
Veterinären hade hittat en till knöl under operationen så han bestämde sig för att ta bort hela hennes högra
bröstrad.
När vi hämtade Kitty följde Aika med. När vi kom dit förstod Aika att det var någonting som inte var rätt.
Vi gick in till rummet där Kitty låg och när Aika såg henne sprang hon fram till buren där Kitty låg och skulle ha ut henne.
Aika var förtvivlad när hon inte såg att Kitty rörde på sig. När hon togs ut ur buren så började hon vackla fram,
groggy som hon var så ramlade hon på sidan hela tiden. Aika lugnade då ner sig men började då blänga på veterinären
som "Vad har du gjort med min katt!".
Under hösten fick Kitty göra sin fjärde och sista operation. En operation som var skrämmande. Nästan värre än första gången för den här gången visste vi inte om vi skulle få tillbaka henne levande. Dagen går och veterinären har inte ringt (det borde ha gått bra), hon blir hämtad av mamma på eftermiddagen. När hon kom hem var det inte som det brukar vara när hon kommer hem.
Hon sov...Det låter ju inte så farligt men att hon rör sig för första gången vid 24.00 tiden var oroande. Hon var kall och nosen var torr. Hon låg inlindad i en filt för att få upp värmen. Men fortfarande hade hon inte ätit och druckit på snart 24 timmar. Dagen efter fick hon i sig lite gräddfil om man matade henne, men hon var fortfarande väldigt nere och trött. Kitty hade inte den där lilla gnistan i ögonen som sa att "det här kommer att bli bra". Hon hade ingen livslust. Dom första dagarna behövde hon ingen tratt då hon inte ens försökte att gå på stygnen. Tillslut så började hon att piggna till. Hon började hoppa upp och ner på bord och stolar, men fortfarande hade hon inte ätit eller druckit på flera dagar, bara ätit gräddfil. Men en dag efter ett telefonsamtal förstod hon att det var henne vi hade pratat om, så hon går ut i köket och börjar äta och dricka...efter yttligare en dag börjar gnistan i ögonen att komma tillbaka och man förstod att Kitty skulle bli bra igen.
Hur Kittys framtid ser ut då...visste vi inte. Cancern hade inte spridit sig i lungorna men magen visste vi ingenting om. Hade vi tur så skulle hon leva många år till, men hade vi otur skulle hon leva minst ett halvår till. Vi hoppades självklart att hob skulle leva många år till, då Kitty hade blivit keligare, mer lekfull och social än vad hon någonsin hade varit förrut! Våran vackra lilla hårboll!
Vi hade sorgligt nog inte den turen vi hoppades på. Kitty fick under våren 2007 cancer i levern. Torsdagen den 8 mars åkte vi till veterinären för att få en diagnos. Han sa att det var lever cancer och att det inte fanns någonting att göra. Hon blev förgiftad av sina egna gifter då levern inte fungerade. Kitty fick vätska så att hon skulle klara av helgen. På måndagen den 12 mars var det dags. Vi åkte till veterinären och Kitty fick somna in...
Kitty har lämnat ett stort tomrum efter sig. Speciellt för Gabrielle och Aika som mer eller minre har levt med henne i hela deras liv. Kitty var en katt man aldrig kommer att glömma. Hennes lena päls, hennes spinnande, hennes lekfulla sätt och hennes pigga ögon som hon hade in i det sista.
Våran "Kitti-Katten" som var mer en hund än en katt...
